Tävlingsbidrag: Monika Chanovian ”Små ögonblick av mirakel”

Lycka är obeskrivligt viktigt för oss människor och kan sägas vara meningen med våra liv. Det är något som lyser upp det mörka och negativa inom oss. Att känna sig lycklig kan vara när man får vardagen att gå ihop. Ändå finns det många som tror att lyckan är något vi finner i pengar och välstånd. Jag tror att vi upptäcker lyckan i oss själva genom att vara nöjda med vilka vi är. För att komma dit handlar det om vår egen vilja och utveckling. Jag vet att det handlar om känslor, som ibland kan vara svåra att beskriva. Det finns tillfällen när jag känt ett enormt välbehag över små enkla ting. Dessa små ögonblick av mirakel har förgyllt min vardag många gånger om. Jag ställde frågan till mig själv. Kan du beskriva någon speciell dag eller händelse som fått dig att känna vardaglig lycka? Jag drog mig till minnes mina känslor från en dag förra året då våren äntligen övergick i sommar.

Jag vaknade en morgon av ljudet från fågelkvitter. Svalorna hade även denna försommar byggt bon under tegelpannorna. De första äggen hade kläckts och ljudet av nykomlingarnas kvitter förgyllde min morgon. Mitt livs stora kärlek låg kvar och snusade så sött. Efter en natt på batterifabriken var det honom väl unt. Själv var jag glad och tacksam över att få vakna till en ny dag och utan värk i kroppen. Jag minns, att jag klev in i köket och öppnade köksfönstret. Den friska morgonluften sögs in i mitt lilla kök. Utanför blommade rhododendron för fullt. De violettfärgade blommorna bredde ut sig i den trånga rabatten. Borta vid cykelförrådet klättrade jasminbladen längs det trasiga staketet. Längst bort i hörnet av huset bredde murgrönan ut sig. Jag vet, att jag stod flera minuter och betraktade naturens små mirakel.

Kaffebryggaren puttrade och jag minns att mitt gamla kök fylldes av doften från nybryggt kaffe. På bordet stod min tallrik med havrekuddar, jordgubbar och mjölk. Det knastrade så härligt i mina tänder när jag tuggade. Snabbt svepte jag de första dropparna från kaffet. Jag minns att jag rusade in badrummet. Lät det ljumma vattnet blandas med schampot jag alltid köper. Doften av kokosnöt får mig att känna en otrolig känsla av välbehag.

Nyduschad stod jag i sovrummet och torkade av de sista vattendropparna. Jag drog den blommiga långklänningen över huvudet. Med varlig hand fördes den gula hårborsten genom håret och jag sminkade mig snabbt. Den gröna ögonskuggan och den svarta mascaran matchade varandra. De nyinköpta sandaletterna från Skoplejset stod i hallen. Jag hämtade väskan och mobilen och skyndade ut. Innergården var så vacker med alla blommor som tävlade om uppmärksamhet. Jag halvsprang genom valvet. Där stod soptunnorna och väntade på att bli tömda. Snart var jag ute på Bryggaregatan. Kullerstenen längs hela gatan blänkte efter nattens häftiga regn. De flesta gator är idag asfalterade. Ett av undantagen är gatorna i mitt kvarter Tjädern.

Jag stod otåligt och väntade vid trafikljuset. Äntligen grönt. Jag svängde åt vänster och det var i sista stund, som jag hann hoppa åt sidan när cyklisten från Fridhemsgatan flög förbi i hög fart. Snart närmade jag mig Pottaskekällan och lyssnade ivrigt efter den porlande Döderhultsbäcken. Stegen blev allt raskare och mellan träden såg jag skymten av Fredriksbergs herrgård. Jag fortsatte framåt och nådde snart Hjortberget. Denna tidiga morgon stod hästarna från Fagerekes ridskola och betade i det fuktiga gräset. Jag mindes plötsligt min far, den siste hästmannen. Hans kärlek till hästar var något som jag i denna stund kom så väl ihåg. Jag tittade hastigt på klockan och bestämde mig för att stanna till och smacka på de vackra hästarna. Ljudet från en traktor hördes nere från Döderhultsdalen. Jag ville stå och titta ut över landskapet. Bara stå i förundran över denna vackra försommardag i början av juni.

Doften av nyklippt gräs fick mig att nysa. Allergin sätter stopp för många utflykter i det gröna. Jag saknar ibland barndomens somrar då jag inte hade besvär. När jag och kamraterna slängde oss i gräset under glada rop. Det var då. Nu nyser jag så fort jag känner doften av det nyklippta gräset. Ändå älskar jag doften av nyklippt gräs. Jag närmade mig Norrby gård och såg de vita och violetta buskarna av syren breda ut sig. Hur många gånger har jag inte knipsat av en gren när jag befunnit mig på väg hem från arbetet i skolan. Snart var jag framme vid skylten som påminner mig och alla andra att Rödsleskolan närmar sig. Jag passerade övergångsstället och svängde upp på gångbanan. När jag promenerade där, passerade bussen som var på väg in till centrum. I dungen där skolbarnen brukar springa omkring såg jag ett gult hav av gullvivor. Jag lyssnade noga och hörde ljudet från en hackspett som satt i en något av de grönskande lövträden.. Så länge jag kan minnas har jag hört den där hackspetten varje försommar. Den här vägen har jag vandrat i nästan arton år. Jag visste att snart ska jag skymta skolbyggnaden bland det prunkande lövverket. Just då funderade jag mycket på hur det kommer att kännas när tiden på Rödsle är slut. Just då ville jag inte tänka på framtiden. Bara njuta av sommaren som äntligen var här. Att åter få uppleva små ögonblick av naturens mirakel. Vad mer kunde göra mig så lycklig i denna stund? Om det beror på åldern eller något annat vet jag inte. För att uppnå känslan av lycka har jag inget behov av ett lyxigt hus eller bil. Det duger gott med naturens grönska en sommardag i början av juni.

Tävlingsbidrag: Helle Mortensen ”Bibelgladahifoksskylten”

Pilarna går åt varsitt håll. ”Change” till vänster, ”Same old” till höger. Det fladdrar till i maggropen av obehag. Hon har kikat på denna bild så många gånger. Blå himmel med bomullsfluffiga moln. Vit ram och text mot grön bottenfärg. Känslan i bilden är sådär glättigt bibelgladhifoksamerikansk och borde få henne att dra på mungiporna men blir mer till en grimas av obehag i hennes anlete. Hon klickar snabbt bort bilden och hjärtat pickar små, alldeles för snabba slag som alltid när insikten slår henne, jag måste fatta ett beslut.

Hur många gånger har hon gjort det? Omorganiserat? Minst sju på dessa fyra år. Hon hinner knappt få en avdelning till att stå på egna darriga ben innan det är dags igen. Hennes stövelklackar smattrar hårt och snömodden yr när hon skyndar Drottninggatan fram. Tankarna snurrar kaotiskt och tårarna hänger i ögonvrån, som vanligt. Hotar att tippa över kanten. Som vanligt. Nu förtiden. Allt hon begär är att få andas en liten stund utan krav på nya prestationer mellan uppdragen. En pytte pytteliten respit där hon får landa och summera. ”Hade aldrig gått utan dig” ”Ja, säga vad man säga vill men jobba kan du” ”Förstår inte hur du hinner med allt” ”one done, many more to come” Och hon ler. Säger ” äsch lite hårt jobb har ingen dött av” ”Börjar ju få rutin på det här” ”Härligt med nya mål att jobba mot” medans magsåret bränner som eld och all fokus läggs på att hålla andningen under kontroll samtidigt som leendet, det fastfrusna jävla leendet, stramar så hon får kramp i käkarna.

Tunnelbanevagnen skramlar och vrider sin metallkropp längs rälsen. Kompakt tystnad. Innerstadspresterarna glor håglöst framför sig eller ner i sin mobil. Dagens slit har vridit ur dem som en gammal disktrasa. Än en gång. Dag efter dag i en aldrig sinande ström av krav tänker hon. Inte en enda av dem hon tittar på utstrålar energi. Inte en enda har glitter i blicken. Ingen av er ser lyckliga ut konstaterar hon och jag, jag är en av er. En urvriden disktrasa i mängden.  Hon plockar upp mobilen. Klickar fram den igen ”Bibelgladahifoksbilden”. Samma oroliga sug i magen. Duktiga målmedvetna karriärkvinnan. Kan hon verkligen lämna henne bakom sig? En identitet hon slitit så hårt för? ”Nej, det går inte” Men en djup suck klickar hon bort bilden och stoppar ner mobilen i väskan igen, ser den välbekanta Mörby C-skylten tona fram på perrongen och gör sig redo för att kliva av.

Som ett fiskstim rör sig disktrasehopen upp för trapporna och vidare ut stationen. Kylan är som en isvägg när hon kliver ut på torget, får henne att tappa andan och lyfta blicken mot den becksvarta krispiga vinterhimmelen och tvärstanna. ”Bibelgladahifoksskylten” med sin vita ram och pilar där ”Change” pekar vänster och ”Same old” åt höger i vanlig ordning, lyser upp hela himmelen. Skylten tornar upp sig över henne och svävar fram och tillbaka likt ett pulserande hjärta. Får det att dåna och brusa inombords och blodomloppet susar fram genom kammare och förmak likt en tornado som hotar att explodera och sakta börjar hon skälva. Små darrningar inombords som sprider sig till utsidan som får all oro i själen att släppa likt en stor islossning. Hon känner hur förlamningen bryts, hur hon får kontroll över sin frusna själ och då tar hon sats, tvärvänder åt vänster och rusar tillbaka ner mot tunnelbanan och hinner precis kasta sig in mellan dörrarna innan tåget sätter fart mot innerstaden igen.
Det är som sockerdricka i magen. Det är som att allt och alla fått klarare färger. Hon känner att hon vill rusa runt i tunnelbanevagnen och förkunna att ”ja, det är novembermörkt, ja det är snorkallt, ja det är bara tisdag och långt kvar till nästa helg men det är samtidigt ren och skär lycka. Hon kan andas igen. Hon kan tänka klart igen. Hon kan känna sitt blodomlopp som en varm och lugnande rörelse inombords. Ögonen glittrar och hela hon strålar. Hon kommer att förlora sin identitet men vinna sin själ. Man kan förändra. Man kan göra annorlunda. Hon kommer att få snåla, byta till mindre lägenhet, färga håret själv, aldrig luncha på stan och hela hennes tillvaro kommer att falla fritt och hon vet inte var botten är men hon har återtagit kontrollen. Nu har hon äntligen lyckan i sin egen hand. Hon blickar ner på sin så länge hårt knutna näve och öppnar försiktigt upp den finger efter finger och känner hur hon slappnar av. Tar upp mobilen. Letar upp ”Bibelgladahifoksbilden” och ler stort och avslappnat och tänker att det är nu det sker, det är nu hon väljer och hon väljer vänster – Change.

Tävlingsbidrag: Emelie Boman ”En helt vanlig vardagskväll”

Tänk att bara få sjunka ner i fåtöljen med en kopp te. Vilken lyx! När jag kommer hem från jobbet är det ett evigt sicksackande mellan duplo och briojärnvägar, det känns som en jackpot varje gång man lyckas ta sig mellan de olika rummen utan att kliva på en sylvass leksak. Jag älskar mina två små busfrön, men att ha två barn under 2,5 år kräver sin dos av tålamod. En väldigt stor dos vissa dagar. Pappan till mina barn är föräldraledig, han är helt slut när jag kliver innanför dörren. Ibland ligger han på golvet och agerar levande klätterställning för att han inte orkar jaga runt på dom längre. Ingen orkar med i deras tempo, det går i 120 från att de går upp tills de går och lägger sig. När jag var hemma så sov dom båda två. Det var lyxigt, då hade man i alla fall en och en halv timme där man kunde göra vad man vill. Sova vanligtvis. Dom håller inte heller sams med varandra längre stunder, samtidigt som de inte kan befinna sig mer än en armslängd ifrån varandra. För tänk om den andre gör någonting jätteroligt och man missar det!

18:30 det magiska klockslaget, först lurar man barnen att alla barnprogramskaraktärer har gått och lagt sig, sen börjar saneringen av vardagsrummet och deras rum, sen sängen. Efter att ha varit in i deras rum x antal gånger och burit ur den stora ur den lillas spjälsäng, eftersom dom sover bättre i sina egna sängar. Eller faktiskt inte sover alls om de ligger i samma säng, då kan de alltid hålla sams och leker för fullt. De har aldrig tid att gå och lägga sig. De har aldrig lekt färdigt. Övertalat den stora om att bara för att du har blundat i fem sekunder så betyder det inte att det är morgon nu. Man måste sova först. Vilket sällan tas emot väl, hon har ju faktiskt blundat en stund, så nu måste det vara dags att gå upp och äta frukost! Lämnat dom en stund för att sedan behöva gå tillbaka in igen, den här gången är det något av de 1 miljard mjukisdjur som måste sova i respektive säng (alla vet ju att mjukisdjuren blir oerhört ledsna om de inte får ligga i sängen) som har ramlat i golvet. Går ut, för att vända i dörren, den lilla har tappat nappen och hon kan inte för allt i världen hitta den. Även fast den ligger bredvid henne på huvudkudden.

19:15 det är tyst och lugnt, båda barnen har till slut somnat, alla leksaker är undanplockade. Äntligen har man lite tid för varandra. Eller? Snabbt sätter vi oss vid tvn kommer överens om att vi ska kolla på någonting tillsammans. Vi tittar en stund tillsammans, men det slutar alltid på ett av följande två sätt: en av dem somnar eller vi sitter båda två och kollar mail, tidningen, uppdateringar från förskolan och allt annat man inte hunnit med under dagen. Tanken slår mig, jag är lycklig, jag har allt jag vill ha. Utom möjligen att jag skulle önska att få gå på toaletten ensam, det är en lyx med småbarn. Är dom inte inne med en, så står de utanför och gråter och bankar tills man kommer ut.

Men jag är lycklig, jag skulle aldrig byta ut mitt liv mot någon annans. Inte ens för en sekund. Jag brukar ställa mig och kolla på de små en stund innan jag går och lägger mig. De ser så fridfulla ut när de sover. Även om de ofta sover på tvären i sängen med benen upp mot väggen, jag kan inte förstå hur det kan vara en bekväm sovställning. Men vad vet jag? Lycklig över att jag har dem. Det är så många som tar möjlighet att få barn för given. Lycklig över min vardag. Lycklig över allt jag har.

Andra plats i mars skrivartävling: Helena Stenros ”En dans på tulpaner”

Livet är som en dans på rosor. Eller det sägs iallafall så. I mina öron låter det väldigt romantiskt, vackert och problemfritt. Men om man tänker efter, visst är rosor otroligt vackra att titta på men desto mindre njutningsfulla att hålla i. Hamnar man fel med fingrarna på stjälken gör det ont, taggen på rosen snärjer sig in i ditt finger och det smärtar till.
En del människor lyckas alltid ta i rosor utan att bli stuckna medan andra alltid har oturen att fatta tag om rosen och bli stungen hur försiktig man än är.
Avundsjukt tittar jag alltid på de som aldrig tar fel, som alltid gör allting rätt från början tillslut och bara fortsätter sitt liv utan smärta och bekymmer.

Jag är 43 år, har tre barn, en hund, en katt och två ödlor. Jag har ett hus att bo i, jag har mat för dagen och jag har ett fast arbete. Jag borde vara glad och lycklig men är totalt vilsen. Istället för att gå på vägen som alla andra tycks vandra, den där raka vägen med en vacker soluppgång längst fram vid vägens ände och med rosblad utspridda att dansa fram på så kravlar jag mig fram i mörkret vid sidan om vägen, vilsen och förvirrad.

Jag har hela mitt liv tänkt och inbillat mig att lyckan gömmer sig i kärleken. Att bara jag hittar kärleken så kommer lyckan på köpet. Jag har länge sneglat avundsjukt på alla andra som tycks leva lyckliga i tvåsamhet, som bekymrar sig om veckans middagar, den där elräkningen man inte får glömma att betala, vem som skall skjutsa Fia till träningen imorgon kväll o.s.v. Sneglat avundsjukt på dem med enkla, vanliga, vardagsbekymmer. Jag har så länge jag kan minnas drömt om det där perfekta livet. Men nu efter tre långa misslyckade förhållanden börjar jag inse hur fel jag har. Det är dags att ändra kompassen och styra åt ett helt annat håll. Men hur gör man? Hur gör man när man tappat både karta och kompass, tappat riktning i livet fullständigt och bara famlar sig fram i ett oändligt mörker. Hur hittar man ens ut i ljuset igen?

Varje morgon när jag vaknar försöker jag intala mig själv att idag blir en bra dag. Idag skiner solen och igår rensade jag ur kylskåpet. Idag skall jag ta tag i huset och fixa något litet så renoveringen går framåt och jag ska laga någon extra god middag till barnen så de blir glada. Jag “skuttar” ur sängen, hoppar i morgonrocken och går ner för trappan. På väg nedför trappan händer något. För varje kliv jag tar faller en liten bit av positivism av mig och krossas mot trappstegens yta. När jag väl kommit ned till köket är allt det positiva borta och ersatt med ångest.
Jag har börjat fundera på om den där vägen med soluppgång vid vägens ände kanske ändå inte är något för mig. Jag har nästan börjat acceptera att jag aldrig kommer hitta dit hur mycket jag än försöker. Jag har börjat tänka att det måste finnas andra vägar att vandra. Men hur hittar man dit när man inte ens hittar ut ur sitt eget mörker?

Hos mig eller bredvid mig har jag min bästa vän som stöttar och pushar mig framåt. Utan henne skulle jag antagligen bli sjukskriven och trilla ned i avgrunden på riktigt. Hon finns där för mig jämt och hela tiden. Hon är min tulpan. Tulpaner har inga taggar. De bara är. De luktar gott också och är även väldigt vackra att se på. Jag behöver aldrig vara orolig för att jag ska göra mig illa när jag omfamnar min tulpan.

Så jag tänker att det kanske är det, det hela handlar om. Att sluta titta på alla andra och jämföra sig med dem. Att sluta längta efter den rosbeklädda vägen för jag kommer ändå aldrig komma dit. Att jag istället ska leta efter vägen som är täckt av tulpaner. Att omringa mig av ärliga och fantastiska vänner och värmen och kärleken från dem. Att försöka vara stolt över den jag är och vara nöjd över min tillvaro. Att uppskatta det lilla i vardagen och njuta av att leva här och nu. Kanske det är då lyckan hittar även till mig.

Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian ”Min hatkärlek till snön”

Visst är det vackert när snön faller mjukt över landskapet. Just nu liknar min utegård det vackraste julkort.  Det är bara det, att snön kommer två månader försent. Julkorten hör faktiskt ihop med jul om jag inte missminner mig. Jag tillhör nämligen den kategorin av människor som vill ha snö i december. Lagom till Lucia ska den falla och ligga kvar som ett vackert täcke en bra bit in i januari. Sedan räcker det för min del. Naturligtvis förstår jag att de sportlovslediga vill åka skidor, både på längden och på tvären. Nu är det bara det, att nu faller det så mycket, att det lär ligga kvar även till påsk.  Då blir naturligtvis de som är påsklovslediga glada. Många brukar boka resor till fjällen även under detta lov.

Själv har jag både sportlov och påsklov. För den skull önskar jag mig inte en massa snö till dessa lov. Den främsta anledningen är naturligtvis att jag är rädd för att halka. Jag har klarat mig hyfsat bra denna vinter. Som jag skrev i en tidigare krönika fick jag agera räddande ängel för ett tag sedan. Nu vet jag inte om det var halkan eller det enorma lager grus som fick mannen att falla huvudstupa. Då såddes ett frö i min arma skalle. Det fick mig faktiskt att ta mig en allvarlig funderare på att skaffa broddar. Tro det eller ej men nu har kärringen broddar. Jag fick dem av en vänlig själ som ansåg att jag inte behöver halka runt nu när jag passerat 60. Likt ett barn blev jag oerhört fascinerad av paketet som jag fick i min hand.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. (…) De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. Ljudet som uppstår när jag vandrar omkring gör att jag blir uppmärksammad under mina små utflykter i det vintriga landskapet. De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden. För er som inte vet vad Flanaden är kan jag upplysa att det är en inglasad galleria.

Nu måste jag även ta upp det där med snöröjning i min lilla stad. Eller rättare sagt avsaknad av snöröjning. Inte ens hyresvärden bemödar sig att skotta snö. Hos oss får hyresgästerna själva skotta. Likadant är det när jag försöker gå bort till Maxi. Jag pulsar i snö hela vägen. För att underlätta promenaden brukar jag gå i hjulspåren som ett och annat fordon lämnat efter sig. Det brukar vara halt i hjulspåren. Det problemet är nu eliminerat när mina broddar sitter på plats.

Jag läste en artikel om jämställd snöröjning. Detta fenomen tillämpas tydligen i en av Sveriges städer. Med det menas, att gång- och cykelvägar prioriteras. Det har nämligen gått upp för dem som är ansvariga för snöröjningen, att just gående och cyklister har svårast att ta sig fram när det kommer rikliga mängder av snö. Detta vore väl något som min stad, Oskarshamn kunde ta efter. Icke, sa Nicke. Här är det bilisterna som ska prioriteras. Trots att just bilister är de största bovarna när det gäller miljöförstöring. Det kan ju till och med en femåring räkna ut.

Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. (…) Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Nu får ni inte tro, att vi helt saknar snöröjning i vår lilla stad. Naturligtvis kommer snöplogen och rensar gatorna på snö. Ibland med sådan entusiasm, att en och annan bil blir begravd under de stora vallarna. Det som i vanliga fall är trottoar och gångbana för gående upphör att existera. Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. Jag älskade snön. Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Visst bör jag vara glad att det finns något som kallas snöröjning. Det är jag också. För snöröjningen brukar sammanfalla med tidpunkten när det utgår övertidstillägg. Vilket sammanträffande kan det tyckas. Men det som retar mig mest när det gäller snöröjning är när det kommit en liten gnutta snö, som nästan inte är synlig. Då kan ni slå er i backen på att det ska röjas snö. Vid sådana tillfällen ryker en och annan kullersten. Med tanke, att det ibland inte finns någon snö att röja för dessa snöplogar ett oväsen utan dess like. Jag har till och med sett att det slagit gnistor i asfalten.

Därför kan det tyckas att det är lite bakvänt här i min stad. Så är det kanske lite runt omkring i vårt avlånga land. Något som också har slagit mig är, att bussarna kan vara upp till tio minuter försenade när första snön kommer. Däremot punktliga när det fallit decimeter med snö. Jag ska avsluta, som jag startade denna krönika. Det är så vackert ute i naturen nu. Snön ligger vit på taken. Det är bara det, att inte ens tomten är vaken. Han kom och gick för tre månader sedan. Det var då jag ville ha det snötäckta landskapet. Just då ville jag pulsa i snön och slänga en och annan snöboll. Inte nu. Jag är nämligen en person som älskar snö när den kommer under rätt årstid. Nu när vi inne i mars vill jag se snödroppar och krokus. Kan ni förstå det? Eller måste jag ta det en gång till?

monika Chan

Vinnaren av februaris skrivartävling: Ida Wickström ”När ridån gått ner”

Klockan är 16.00 och min kropp vill inte längre sitta upp. Det skjuter blixtar i mitt huvud och jag vet att det är för att jag inte ätit tillräckligt mycket idag, utan istället jobbat alldeles för hårt. Men jag har ju lärt mig att det är något bra, så jag försöker andas genom smärtan. Snart är det över, bara lite till. Bara lite till. Runt omkring mig sitter ytterligare 10 tjejer med blixtar i huvudet. Men som också trycker undan dem och flitigt antecknar det som skrivs längst fram i klassrummet. Välklippt hår, fint smink som inte är överdrivet utan naturligt, fina kläder som inte är för vågade men inte heller tråkiga. Alla är vi smarta, men inte besserwissers. Vi är roliga, men också seriösa. Vi är smala och vackra och strävar alla efter utseendenormer, men säger ständigt till alla andra att de är fina som de är. Vi spenderar tid med vår familj, men går på fester för att inte bli stämplade som tråkiga. Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det är inte synd om mig. Jag föddes i ett demokratiskt land som är jämställt med högt välstånd. Jag är vit. Jag är straight. Jag har två föräldrar med eftergymnasial utbildning och välbetalda jobb. Jag bor i den rikaste kommunen i Sverige. Jag har en fin kärnfamilj med föräldrar som fortfarande är gifta, och duktiga och älskvärda syskon. Jag är duktig på sport, och lär mig direkt i skolan. Jag har lätt för att prata med nya människor, och har många kompisar. Jag ser ut som man ska, beter sig som man ska. Jag jobbar och tjänar egna pengar, och går natur på gymnasiet för att “hålla alla dörrar öppna”. Jag är ungefär så privilegierad som en människa kan bli. Det är det som är problemet.

Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer?

Det finns ingenting som säger att jag inte borde lyckas i livet. Ingenting som jag kan peka tillbaka på och säga “det var på grund av det där som det inte gick”. Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer? Varje gång jag sitter där framför mina läxor, oförmögen att öppna boken. Är det nu det händer? Varje gång jag känner att jag faktiskt inte vill göra någonting alls. Är det nu det händer? Det som alla pratar om. Det som alla varnar en för. Men som de ändå vill att man ska sträva efter. Är det nu jag spricker?

Jag tror att rädslan för att misslyckas nästlas in i en på samma sätt som utmattningen. Det kommer gradvis, utan att man märker det, tills den plötsligt bara är där. Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det. Förväntas sträva efter det. Du behöver inte vara duktig, men det är jättebra att du är det. Du har ju jättefina betyg, men du vet att vi skulle älska dig ändå va? Vi är stolta över dig. Fucking bullshit.

Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det.

På kvällarna så kan man inte sova. För man ligger och planerar morgondagen i detalj, hur man ska kunna möta allas förväntningar och samtidigt kunna vara lycklig. Om allt bara går exakt som planerat. Jag får inte förstöra något nu.

Min största rädsla är ett riktigt I-landsproblem. En människa kan vara rädd för hundra olika saker, den ena värre än den andra. Krig, döden, svält, ensamhet. Och även om dessa rädslor är hundra gånger värre än min, gör det den inte mindre verklig. Mindre läskig. För jag blir ständigt påmind om hur duktig jag är. På allting. Och det är ju jätteskönt, verkligen. Men vad händer om jag inte klarar det? Jag har alla förutsättningar för att nå dit alla vill. Men vad händer om jag inte når dit? Vad händer om jag förlorar mig själv och blir någon helt annan? Vad händer om jag aldrig blir lycklig? Varje litet tecken på brist skickar ilningar genom min själ. Jag vågar inte vara ledsen, vågar inte känna mig trött, besviken eller arg. Jag borde inte vara det. Jag får inte vara det. Snälla Gud låt mig inte bli deprimerad nu, det går ju så bra. Snälla Gud, gör så att jag klarar mig igenom vårterminen också. Jag är rädd för mig själv för jag vet inte vad jag är kapabel till. Den där sidan av mig själv som jag ständigt trycker undan för att den inte passar in i vårt samhälle, tänk om hon bryter sig ut? Jag har tejpat in henne så hårt, med allt jag har, men man vet aldrig. Hon lurar alltid bakom mig, och varje gång jag känner hennes andetag mot mitt öra så slutar hjärtat att slå. Hon får inte komma fram. Inte nu.

Klockan är 16.30 och min kropp vill inte längre sitta upp. Men jag sitter kvar.