Veckans gästkrönikör: Kalle Lindström ”Lögnen och sanningen”

Sanningen kommer att kännas något obekväm, kanske inte bara för dig själv utan även för de andra i närheten. Ett annat svar kommer sakta krypandes från undermedvetandet, lögnen. Det blixtrar till i hjärnan och ansiktet fylls av en kortvarig skamsen värme. Sedan glöms det snabbt bort, i enlighet med förhoppningarna om att slippa en granskande följdfråga av din oskyldiga lilla utsaga. Lögnen behöver inte alltid vara liten, den kan vara i princip hur stor som helst, så pass oerhört enorm att ingen skulle tänka tanken att ifrågasätta den. Lögnen kan vara vit eller bedragande, men det verkar som att lögnen i alla dess former, håller på att vinna allt mer populäritet. Det har nog aldrig varit lättare att ljuga än idag.

Oxford dictionaries korade för några månader sedan ”post-truth” eller post-sanning till årets ord. Ordet syftar på när någots faktiska sanning har ansetts irrelevant och ersatts av någonting annat. Det här fenomenet skildrades väldigt tydligt under Donald Trumps presidentkampanj, där han ofta gled iväg från sanning och statistik och ibland ljög sina väljare rakt upp i ansiktet. Men inte bekom de sig av detta, det som snarare var av relevans var den överhängande känsla han lämnade kvar i varenda väljare efter att han hållit sina tal. Vi väljer att bortse från detaljerna och lita på lögnen, endast i mån om hur kraftfullt och tillitsfullt den framställs.

Det verkar som att VR-glasögon kammar hem marknadsplaceringen ”årets julklapp”. De fungerar ungefär som ett slags narnia-cyklop. Du tar på dig dem och så vipps, förflyttas du till en virtuell verklighet, en falsk sådan. Väl därinne kan du interagera med din virtuella omgivning, helt utefter vad du själv behagar. Du befinner dig bokstavligt talat i din egen virtuella bubbla. VR-glasögon är knappast något samhället är i ett större behov av, tvärtom är vi redan nu omslutna av små omfångsrika bubblor. Vi är konstant omgärdade av våra egna och andras lögner, från alla håll och kanter. I och med sociala medier och vår frenetiska användning utav dem, har vi hittat enkla sätt att ljuga både inför oss själva och inför andra. Det krävs inte mycket tid och arbete för att du ska kunna framställa en exemplarisk bild av dig själv som snygg, humoristisk och spännande. Denna bild är förhållandevis svår att ifrågasätta, det kan räcka med ett tillräckligt välslipat instagram-konto för att en person, utan vidare eftertanke blir idoliserad av många. Men trots att framkallningen av detta personporträtt kan vara problemfritt är det desto svårare att upprätthålla det. Att leva upp till de förväntningar och standards som du tycks leva efter. Vilket egentligen inte är så konstigt, det ska vara svårt att ljuga. När du ljuger måste du nämligen hålla reda på två saker samtidigt: lögnen och sanningen. Men som sagt verkar sanningen den senaste tiden ha tappat sin relevans, vi är på ett post-sanningsenligt sätt tydligen mer intresserade av den övergripande känslan. Din självbiografiska lögn kanske inte är relevant, vi skiter i lögnen i sig, så länge du förmedlar något av känsla.

Vi har många sätt att bekräfta vår personliga världsbild och minst lika många sätt att bortse från andras. Vi letar efter personliga subjektiva sanningar, både om oss själva och andra. Vi blundar gärna inför objektiva sanningar och väljer att titta rakt framåt istället för att snegla mot perspektiven. Våra sociala medier hjälper oss gladeligen att göra detta. Facebooks algoritmer är designade på det sätt att sådant relaterat till vad vi ”gillar” kommer att dyka upp i våra flöden med större frekvens, medan det vi inte aktivt ”gillar” filtreras bort. Facebook gallrar alltså perspektiven åt oss, baserat på en väldigt ofullständig analys av vad vi kan tyckas gilla. Men ändå kan det resultera i någon slags generell trångsynthet som i sin tur föder en bekräftelsekrets, vilken ekar tomt på både nyanser och kritik. I takt med att lögnen blir enklare att genomföra och mindre ifrågasatt, ökar den gradvis i frekvens och omfattning. Men jag börjar verkligen tröttna, det är väl ändå fult att ljuga. Både den berömmande sockersöta och den motsatt ovänliga tonen på sociala medier, är så genomskinlig och betydelselös, en chimär med samma transparens som en såpbubbla. Precis som en såpbubbla borde den rimligtvis efter en imponerande färd genom skyn, slutligen spricka. Jag hoppas att framtiden kommer bestå av något verkligt, någonting av substantiell betydelse som vi personligen sökt efter, och på egen hand sanningsenligt funnit.

Veckans vardagskrönika: Vad är kärlek?

Vi ligger båda i din säng. Klockan är bara åtta och du sover fortfarande. Oftast är det du som vaknar först och jag har hunnit få namnet ”din jäkla sömntuta” efter alla gånger du försökt väcka mig. Men nu är det du som sover och jag som är vaken. Du ligger hopkurad med ansiktet mot mitt håll. Täcket har rullat ihop sig och bara din överkropp värms av det; det ena benet hänger en decimeter utanför kanten och det andra har du lagt ovanpå båda mina ben som för att hålla fast mig. Små rörelser från täcket vittnar om dina djupa andetag. Ansiktet är avslappnat; skulle du öppna ögonen skulle du möta min blick mitt emot dig. Jag sträcker mig fram och kysser dig på pannan.

”Jag älskar dig.” viskar jag.
Du rynkar på ögonbrynen lite lätt och mumlar något ohörbart, innan du faller in i din stillhet igen.
Jag ler och känner en våg av värme skölja genom min kropp.

Kärleken är nog både det mest tydliga och det mest otydliga som finns. Den spontana upplevelsen av kärlek är glasklar; det är en transparent känsla som borrar sig ner i djupet i ens känslovärld. Men lika tydlig som kärleken är som känsla, lika svår är den att beskriva i ord. Det känns som att för varje ord man tillskriver kärleken, kommer man ett steg längre bort från den. Till slut är det endast ett språkligt koncept, utan känslomässig närvaro. Därför måste kärleken vara det svåraste ämnet att skriva om. Och ändå är det förmodligen det ämne, flest böcker kretsar kring. Det kanske är så att kärleken spränger ens inre gränser och tvingar en att uttrycka det i ord. Den är för intensiv för att kapslas in i känslan; liksom hungern och sömnen är det ett nästintill primitivt behov att kanalisera kärleken i ord.
Jag tänker göra en ansats att beskriva vad kärleken är för mig, men det är svårt. Det känns omöjligt att ge någon helhetsupplevelse av känslan. Den spänner över ett så stort inre fält att det nog är omöjligt för någon människan att någonsin förklara den. Det är ett makrokosmos i ett mikrokosmos. Istället tänker jag göra anspråk på att beskriva ett fragment av kärleken – en liten skärva av detta oöverskådliga känslokosmos.
”Gemenskap” klingar inte klart. Inte heller ”närhet”. Ordet jag söker kan man säga är motsatsen till ensamhet. Den inre isolation man upplever av att vara ensam. Då talar jag inte om fysisk ensamhet, utan om en psykisk sådan. Upplevelsen att det mellan en själv och omvärlden, finns en stor mur som hindrar en från att känna andras närvaro och hindrar andra ifrån att känna ens egen närvaro. En del av kärleken är alltså motsatsen till denna isolation. En upplevelse av att denna mur har rämnat och släppt in någon i ens inre omkrets. En känslomässig ömsesidig närvaro kan man säga. Man låter någon få skåda sig själv blottad samtidigt får man skåda den andra lika naken.
Ett annat sätt av att beskriva denna anti-ensamhet är i termer av omhändertagande. När man känner sig ensam, finns det ingen utomstående man kan luta sig mot och bli omhändertagen av. Då har man bara sig själv. Man tvingas hantera livets motgångar ensam. Muren står i vägen och alla rop på hjälp studsar tillbaka. Men även alla glädjemoment tvingas man uppleva själv. Kärleken som innebär denna rämnade mur man man alltså säga handlar om dynamiken som ligger i att bli omhändertagen och i att omhänderta. Man tar hand om den andres motgångar och glädjemoment, men låter också ens egna motgångar och glädjemoment tas hand om.
Detta är egentligen samma sak som den ömsesidiga närvaron jag beskrev ovan. Kärlek är alltså på ett plan, den ömsesidiga viljan att vara närvarande i varandras alla livsyttringar. Att aldrig lämna den andra ensam känslomässigt.

Efter ett tag vaknar du. Långsamt öppnar du ögonen. Du tittar dig omkring och ser förvirrad ut. Sedan ser du in i mina ögon och oron i ditt ansikte försvinner. I ett tiotal sekunder tittar vi varandra i ögonen tysta. Det finns inte kvar en flisa av den ensamhetens mur som sträckte sig mellan mig och omvärlden innan du och jag träffades. Jag älskar dig oerhört!
”Hej.” säger du med morgontrötthetens raspiga röst.
”Godmorgon ´din jäkla sömntuta´” svarar jag.
Du skrattar och nu är det du som kysser mig på pannan.
”Din nörd!” säger du och himlar med ögonen.

Veckans gästkrönikör: Jim Smith Erlandsson ”Zlatan, en ljuspunkt i fotbollstristessen”

Klockan var 19:55, och jag traskade med raska steg hemåt i det ljumma decembervädret. Egentligen skulle jag sluta jobbet halv nio, men det var knappt någonting kvar att göra. Dessutom, och framförallt, ville jag hinna se sista halvleken av Zlatans match i Europa League.

”Hey hey! Åh, finns det käk?!”, sade jag till Lumpan när jag kom innanför porten. Lumpan, som stod i köket och bunkrade upp köttbullar på sin tallrik, var kompis till min bror Martin. De två vännerna hade, tillsammans med pappa Nicholas, kollat den första halvleken. Mina höga förväntningar på andra halvlek sjönk drastiskt när jag bad dem summera den första halvleken.

”Noll-noll. De har knappt haft ett enda avslut på mål. Fan, dom e så jävla kassa!”, berättade Nicholas.

Andra halvlek drog igång. Inget höjdartempo, direkt. ”Har jag gått hem tidigt från jobbet för den här såsmatchen… Dålig prioritering”, tänkte jag. Ludogorets, ett ukrainskt lag, hade hemmaplan. För Manchester United var det ett krav att vinna denna match om man ville säkra vidareavancemang i Europa League, den väsentligt mindre motsvarigheten till Champions League, världens största klubblagsturnering (med det eventuella undantaget Copa America). Varje passning var lös, varje mottagning långsam, och varje ”rörelse utan boll” var irrationell. Mittfältarna i Manchester United passade runt bollen ett fåtal gånger vid mittcirkeln och, i brist på kreativitet, skickades bollen ner till någon försvarare, som slog en lös pass till sin närmsta medförsvarare, varpå denne slog bollen hem till den egna målvakten, som slog en långboll mot Zlatan, som med sin längd och styrka kunde nickskarva till en kantspelare eller offensiv mittfältare. Därpå tappade man bollen, eller så passade man den tillbaks hem för att göra om samma grej – igen.

Denna match påminde om alla de gånger då AIK spelat borta mot BK Bondeträsk, eller då Sveriges sega landslag spelat mot typ Luxemburg eller Moldavien inför fyratusen pers på den gigantiska nationalarenan i Solna. Som en blixt från klar himmel lyckades United faktiskt med bedriften att göra mål! Mkhitaryan väggpassade sig fram på offensiv planhalva, drev mot straffområdet, vände bort en försvarare, blev fri med målvakten och rullade in bollen. 1-0 stod det, även om United, med sina världsstjärnor, borde leda med 5-0 mot ett sådant här motstånd. Efter ledningsmålet hade det kunnat bli en roligare match. United hade nu lyckats göra mål, den positiva energin brukar sprudla hos det lag som gör första målet, och motståndarna borde vilja ösa på framåt för att vända underläget. Så blev det inte. Ingen positiv förstamåls-effekt för United och ingen anfallsvilja hos Ludogorets. Matchen var lika trevande efter Uniteds 1-0-mål. När jag tänker på matchen i efterhand kommer jag att tänka på en sån där riktigt tråkig och dålig bild på Instagram som har kanske tre likes; den är oskarp från första början, motivet är icke-existerande, bilden är mörk och saknar färger och, som mögel på kaviarmackan, läggs ett riktigt fult, svart-vitt (grått) filter på bilden. Det som dock gjorde den här fotbollsmatchen snäppet bättre än en sådan tråkig instagrambild, var att Zlatan Ibrahimovic spelade. Och denna gigantiska 35-åring lyckades göra ett mål innan domaren blåste av den i övrigt usla matchen – som ett kallt glas o’boy till den äckliga mögelmackan med kaviar på.

Veckans vardagskrönika: Individualism skapar ensamhet och utbrändhet

Fullkomlig tystnad förutom det skrapande ljudet av trettio blyertspennor som desperat försöker fylla ut sida efter sida. Frenesin tilltar när det bara är fem minuter kvar av provtiden. Det är en kamp om överlevnad. Och så är tiden plötsligt slut och gymnasieelever samlas ute i korridoren. Matta blickar möter varandra. ”Hur gick det?” ”Vad svarade du på första frågan?” ”Fan jag måste haft fel!” Sakta avlägsnar sig eleverna för att komma ut i den friska luften och samla ny energi. Två veckor senare samlas samma elever igen i korridoren, nu med provresultatet i handen.
”Vad fick du, jag fick B?”
”Jag fick A!”
”Grattis!” svarar den ena eleven samtidigt som han får en klump i magen. ”Fan, varför fick inte jag A.” tänker han. Han frågar en annan klasskamrat som svarar att han bara fick C. Känslan av misslyckande tonas ner en aning. ”Jag fick ju ändå bättre än honom.” tänker han.
Samtidigt ligger en annan elev hemma, sedan två veckor, i ångest över att han hamnat efter i skolan. Uppgifterna samlas på hög, och för varje dag som går, växer ångesten till ett groteskt monster inom honom. Tanken att hoppa av gymnasiet är frestande. En annan elev är på väg till BUP, hon har fått magsår av all stress. Terapeuten pratar om att betygen inte är allt, att livet har andra värden än skolan, men för henne är det bara tomma ord. Det finns ingen annan tänkbar verklighet än att få högsta betyg!

Man kan likna samhället vid ett hundrameterslopp där alla människor står intill varandra på rad med fötterna startgroparna och blicken knivskarpt riktad rakt framåt, för att vid startskottet våldsamt försöka löpa ifrån varandra. Våra medmänniskor förvandlas till våra konkurrenter som det gäller att slå ut, och prispallen har bara plats för ett fåtal. Det är ingen lagsport, den starkaste vinner och den svagaste förlorar. Klimatet får en socialdarwinistisk prägel; det är en allas kamp mot alla. Det här är dagens ultraindividualism i ett nötskal. Människan ska vara totalt självständig, minsta tecken på att vara beroende av någon eller något, vittnar om svaghet.
Och samtidigt hyllar vi, paradoxalt nog, kärleken och våra relationer som det viktigaste i våra liv. Vår familj, våra vänner och vår partner, är det som i slutändan betyder mest för oss. Genom att sträva efter kärleken i ett prestationshysteriskt samhälle kan man säga att vi bäddar in denna humanism i en taggtråd av individualism. Detta har gjort vår syn på kärlek, skevt betingad. Mer än allt vill vi bli älskade och bekräftade, men vi har skapat ett samhällsideal där denna bekräftelse ska komma som ett resultat av ens prestationer – hur bra man lyckas i skolan, hur välbetalt jobb man har, hur snygg och vältränad man är – ska, enligt detta ideal, avgöra hur älskad man förtjänar att bli.
Det här får två farliga konsekvenser: människan mekaniseras och hon isoleras. När jag talar om en mekanisering menar jag att prestationsidealen driver henne till gränsen för hennes psykiska och fysiska förmåga. Likt en robot förväntas hon vara högpresterande i alla sammanhang. Problemet är just att hon inte är en robot, och aldrig kan mekaniseras. Därför når hon till slut en punkt då hon inte orkar mer. Efter år av magsår går den överpresterande människan in i väggen och sjukskriver sig.
Isoleringen av människan handlar om hur kärleken förskjuts från att bygga på en människas orubbliga självvärde, till att grunda sig på hennes prestationer. Det är inte längre människan som älskas, utan det är hennes prestationer. Kärleken förskjuts från det innersta till det yttre hos människan. Och när vi inte upplever att vi blir älskade på djupet, känner vi oss isolerade och oerhört ensamma. Vi skiljer oss och går till vår terapeut för att laga ett inre känslomässigt tomrum.

Jag var killen från exemplet ovan, som undvek att gå till skolan för att jag hamnade långt efter. Under andra ring i gymnasiet, låg jag i tre månader hemma i sängen, fylld av ångest, för att de missade proven blev allt fler. Jag kände mig oerhört ensam och dålig. Hela mitt självvärde byggde på mina prestationer och när jag började skolka från skolan, kände jag mig som en av de där hundrameterslöparna som fått en muskelbristning och blivit liggande kvar ensam på banan. Hade samhället inte haft en överdriven individualism med en sjuklig prestationshysteri som ideal, hade jag inte förknippat mitt värde med mina prestationer. Och jag tror att betydligt färre hade sjukskrivit sig och behövt besöka psykologer för att de känner sig ensamma och tomma.

Det är dags att sluta betrakta världen som en arena där individer konkurrerar ut varandra och den starkaste överlever, och istället se det som en plats där vi bygger relationer och gemensamt samarbetar för att leva. Och även sluta se prestationen som den främsta värdeskapande faktorn och istället betona människans oinskränkta värde som ett levande väsen!

Veckans gästkrönikör: Jim Smith Erlandsson ”Tack för gnistan polisen”

 

Det förvånar och chockar mig att vi, år 2016, har en nazistisk rörelse på framfart. Lika förvånad är jag över faktumet att polisen, år 2016, godtyckligt ger nazister demonstrationstillstånd. Mitt i centrala Stockholm. Polisen – folkets beskyddare! Vad händer?!

Nu har det gått några veckor sedan demonstrationen. Den dagen hade vintern just satt sin prägel på Stockholms gator. Det var en kall och snöig lördag, och jag och mina vänner var på väg till Gustav Adolfs torg för att demonstrera mot nazisterna. Vi var några hundra, kanske uppemot ett tusen, på plats. Några kvarter bort, vid Sergels torg, hade fyra tusen personer samlats av samma viktiga anledning. Nordiska motståndsrörelsen, vars finska medlemmar brutalt mördade en man på öppen gata för att han ifrågasatte att de delade ut flygblad, var i Stockholm för att demonstrera. Poliser hade kallats in från både Malmö och Göteborg. Ett flertal vägar var avstängda i timmar, och även tunnelbanan vid Gamla stan var avstängd ett tag. Insatsen var enorm.

Jag och mina vänner var lite sena. Demonstrationen hade börjat klockan elva och vi kom fram till torget en halvtimme senare. Det märktes att det inte var en vanlig lördag. Stämningen var spänd och orolig men samtidigt oerhört energisk. Det kändes i luften att vi inte var där för nöjes skull utan tvärtom: vi behövde göra motstånd, trots att det var läskigt och obehagligt. Vi gick närmare scenen för att höra bättre. Efter några tal och ytterligare några kampsånger var det dags att röra på sig. Målet var tydligt: vi skulle störa nazisterna, låta dem höra att de inte äger gatorna, och om möjligt, kasta lite snöbollar på dem. Polisen var rejält förberedda. I början kom vi inte nära nazisterna, utan lyckades endast skymta dem från ett par hundra meters avstånd. Vid ett-tiden uppstod kaos. Vi var någonstans i Gamla stan, och det verkade som att nazisterna var lite längre ned till vänster om oss. Vi ville dit, men stängsel och polis hindrade oss. Vi skanderade: ”Inga nazister på våra gator”. Folk började kasta snöbollar mot polisen och ett fåtal försökte välta stängslet som hindrade oss från att komma fram. Polisen svarade med att pepparspreja och veva med sina batonger. Men så blev det rörelse igen. En mur av kravallpoliser och polishästar red emot oss i full fart. Det var rädsla i luften. Vi tvingades nedför gatan. Tydligen hade nazisterna försökt tränga igenom en mur av poliser i syfte att kunna attackera oss, vilket hade resulterat i att en polis skadade sig och behövde åka till sjukhus. Polisens utfall mot oss ledde till en ännu mer hotfull stämning, och ett par motdemonstranter blev gripna. Där stod vi motdemonstranter, frusna och skräckslagna i Gamla stan, och mellan oss och nazisterna stod polisen, som med säkerhet egentligen hade andra saker att ta itu med.

Så småningom lugnade situationen ner sig en aning. Vi tog en fikapaus, innan vi stegade i riktning mot Slottet. Nazisterna hade nu påbörjat sin manifestation intill Slottsbacken. Alla vägar dit var blockerade av polisen. Nazisternas demonstration var som ett Fort Knox, med polisen som vakter. En demonstration i mitten av Stockholm borde väl alla människor få ta del av? Om man nu inte får det därför att de som demonstrerar är farliga, hur kan en sådan demonstration då godkännas? Vi skrek och skrek för att störa nazisterna, men de var så långt bort att de knappast hörde oss. Ungefär vid 15-tiden började nazisterna sakta droppa därifrån, två eller tre åt gången. Och då stod vi där vid alla utgångar och väntade, tillsammans med en drös poliser. Vi bildade en lång kedja för att inte låta dem komma förbi. För några sekunder stod jag öga mot öga med dem, tills poliserna luckrade upp kedjan och nazisterna slutligen kunde gå sin väg. De motdemonstranter som försökte följa efter stoppades av polisen. Snöbollarna flög mot nazisterna.

Mestadels gick det lugnt till från vårt håll. Sedan hände någonting galet, som jag tidigare bara hade hört om, men aldrig sett med egna ögon. Polisen hade i vanlig ordning låtit en nazist komma igenom kedjan och jag var fem meter ifrån när följande scenario utspelade sig: en motdemonstrant gick efter denna nazist, kastade lite snö och sjöng slagord. Plötsligt vände sig nazisten om och slog till honom så att han föll till marken, varpå en polis rusade dit med dragen batong. Denna polis struntade dock i nazisten; han gick på motdemonstranten, som låg på backen, och började veva med batongen! För att han gjorde vad exakt? Sjöng? Tyckte att nazism är fel? Nazisten fick ostört gå därifrån.

Vid fyra-tiden började tålamodet tryta. Kampsångerna blev färre, och vi var inte längre lika många som två timmar tidigare. Totalt var vi runt sextio motdemonstranter och poliserna var uppemot trettio. Helt plötsligt började det hända saker igen. ”Där e nassarna!” skrek någon. Ordet spred sig som en löpeld i gruppen, och vi började röra oss. Vi kom halvvägs till nazisterna innan snutarna hade hunnit rada upp sig. Vi testade en annan väg, men där var det civilpoliser. Vi tog ytterligare en annan väg, och började röra oss inåt stan. Nu skulle nassarna minsann få höra att de inte är välkomna på våra gator! Efter ett tag utbrast någon ”Vi kan korsa gallerian!”, och hälften av motdemonstranterna, inklusive mig och några vänner, följde efter. Inne i gallerian förde vi ett jävla liv, och folk verkade haja till. ”Va e det här?” och ”Vaddå nazister?”, kändes det som att de flesta i gallerian tänkte. Folk matas med för mycket vardagsbullshit och är för ignoranta för att ens hålla koll på att nazisterna är i stan och demonstrerar. Hade folk varit medvetna om det på ett annat sätt, och förstått vidden av hur allvarligt det är, så hade de med säkerhet varit med oss från första början. Ju fler som är med i kampen på gatorna, i kampen om gatorna, desto lättare blir det för oss motdemonstranter att krossa nazismen. Och om vi är nio miljoner motdemonstranter mot dessa fyrahundra nazister, kommer polisen inse hur fel det är att låta nazister demonstrera.

”Vi är fler nu!”, sade en kompis.
Det verkade som att några i gallerian anslöt sig till oss.
Ramsorna växte i tempo och styrka. Längs shoppinggatorna dånade nu våra ramsor: ”Alerta, alerta, antifascista”. När vi kom ner till en annan gata kändes det som att vi var nära. På given signal radade polisen upp sig framför oss. De rörde sig aggressivt mot oss, och vi vände oss om, men då hade en grupp personer blockerat även den vägen.”Vilka fan e det där??!” utbrast jag. I några sekunder hann jag tänka: ”Det här är en konspiration, nassarna ska slå ihjäl oss och polisen blockerar vår flyktväg!”. Jag och mina vänner sprang upp på trottoaren för att undvika att bli nedmejade av hästar eller batonger. Då förstod jag att de som blockerade den andra vägen var civilsnutar, och inte nazister. Så där stod vi alltså, trettio ungdomar, inringade och upptvingade på trottoaren av polisen. Och där skulle vi behöva stå i en och en halv timme, innan vi blev muddrade och registrerade. Det slog mig hur stor polisinsatsen var för att kunna fånga in oss. Civilsnutarna måste ha väntat in oss så att vi var på rätt gata, för att sedan signalera till polisen, som väntade på andra sidan vägen, att ”Nu!!! Fram!”. En jäkla insats, för att fånga… Oss? Det var ett skämt. Ingen av oss var våldsam. Inte heller var någon beväpnad. Och, tvärtemot vad DN skrev morgonen efter, INGEN var maskerad! Samtidigt som femtio poliser plus tjugo civilare lade ner sin tid och kraft på att inringa oss för att vi ”förde oväsen” eller något annat trams, hörde vi att nazister blivit nedslagna runt om i stan. Där fanns troligtvis Afa, de som snuten hatar som mest, och här fanns vi, ett gäng unga, gulliga motdemonstranter, med en snittålder på kanske arton år. Efter att vi hade tvingats stå stilla i evigheter i vinterkylan, satte de oss i en SL-buss. ”Ingen av er är misstänkta för något brott”, sade polisen medan bussen åkte iväg.

Det var en ganska trevlig stämning på bussen. Poliser och motdemonstranter småpratade och skrattade lite med varandra. Men jag skrattade inte, utan lyssnade på politisk hiphop. Public Enemy, 2Pac och NWA. Inombords var jag irriterad på hur man behandlat oss. Nazisterna är de som borde ha blivit bortkörda, inte vi. Efter en kvart blev vi, som satt längst fram i bussen, avsläppta. Alla fick inte gå av på samma plats, de tänkte väl att vi skulle råna en bank eller något. Vi blev avsläppta någonstans i Danderyd. Polismannen längst fram i bussen log mot oss, och antydde något i stil med: ”Nu har vi allt lugnat ner er!”.
Medan vi strövade mot Danderyds tunnelbana funderade jag över vad polisen sagt. De trodde att de lugnade ner oss, men i själva verket gjorde de raka motsatsen. Som Bruce Springsteen uttryckte det: ”You can’t start a fire without a spark”. Polisen gav oss den gnistan som vi behövde för att sätta igång elden. Fascismen ska krossas! Babylon brinner!

Veckans vardagskrönika: Den medlidsamme superkonsumenten

Jag har nyligen börjat jobba för Polarbröd som har slagit upp ett Pop-up-café mitt på T-Centralen, där vi säljer mackor och kaffe till alla resenärer. I veckan hade jag en hemlös kund. Jag såg hur han kom lunkande på avstånd med blicken sänkt mot marken. När han gick förbi disken lyfte han blicken en aning för att titta på priserna. Han sträckte handen efter den billigaste varan, en tredeciliters förpackning mellanmjölk för 10 kronor. Ur sina skitiga byxor tog han upp en ännu skitigare plånbok och började samla ihop en bunt enkronor, han lyckades precis få ihop till mjölken.

”Tyvärr.” sa jag och försökte låta så trevlig som möjlig. ”Vi tar bara kort.”
Han tittade upp på mig med ett trött och frågande ansiktsuttryck, förmodligen hade han inte sovit någonting under natten.
”Kort? Men jag har inget kort.”
Jag tyckte synd om honom.
”Jag är jätteledsen, men vi får inte ha någon kontakthantering här på TC.”
”Jaha.” svarade han matt som om detta missöde bara var ett i en ström av dagliga motgångar.
”Men du!” ropade jag till honom när han hade vänt ryggen och börjat lunka tillbaka i samma tempo som förut. ”Du vill inte ha en kaffe då? Jag bjuder.”
Han vände sig om, och kom lika sakta tillbaka. När han kommit fram till disken tittade han upp igen och svarade med en röst som vittnade om en tacksamhet dold bakom ett tjockt lager kronisk trötthet.
”Det skulle vara snällt.”
Jag hällde upp en kopp med extra mycket socker och mjölk och såg sedan hur han lunkande tillbaka igen med små stopp då han stannade för att ta några små klunkar av det varma kaffet.

Det finns så mycket outnyttjade resurser vi inte använder för att hjälpa andra, på grund av någon inbillad hjälplöshet. Vi blir blinda för våra möjligheter att påverka.

När han hade gått kände jag mig illa till mods. Jag var irriterad. För mitt inre såg jag alla dessa hemlösa, utsatta människor, samtidigt som jag påmindes om allt svinn vi inte tar tillvaro på. I hemmet där vi slänger stora mängder matrester, restauranger och caféer som slänger sopsäckar med mat, för att inte tala om matbutiker som fyller containrar med matvaror. Och då har jag inte nämnt alla möbler, kläder och andra produkter som vi överkonsumerar och sedan skrotar. Det är så respektlöst. Och samtidigt är jargongen hos den välbetalda svensken fylld med en passiv medlidsamhet präglad av en önskan att hjälpa till men en upplevelse av oförmåga att göra det.
Skulle vi bara sluta slänga så mycket mat och sluta skrota så mycket varor, skulle en stor mängd utsatta få en drägligare tillvaro. Maten som slängs i soporna efter en middag, skulle mätta en hemlös, och kläderna som slängs i soprummet skulle värma samma person. Det finns så mycket outnyttjade resurser vi inte använder för att hjälpa andra, på grund av någon inbillad hjälplöshet. Vi blir blinda för våra möjligheter att påverka.
Men samtidigt känner jag ändå att det sakta gror en ny medvetenhet om hur vi kan utnyttja vår överproduktion och –konsumtion. Allt fler Second-hand-butiker poppar upp längs med gatorna, vissa butiker säljer enbart matvaror med gammalt datum till billigt pris och restauranger och caféer startar samarbeten med hjälporganisationer för ge bort svinnet. Och jag vill tro att vi också blir allt bättre på att frysa in gammal mat och äta den senare.

Så känslan när jag ser den hemlösa mannen svänga bort runt hörnet med kaffekoppen i handen, är ambivalent. Å ena sidan ser jag den outnyttjade potentialen att hjälpa dessa människor men samtidigt känns det ändå som att vi är på väg i rätt riktning. Jag smuttar på min eget kaffe och bestämmer mig för att vara någorlunda glad då jag vet att alla våra utgångna mackor kommer hämtas morgonen därpå av en hemlöshetsorganisation.