Vinnaren av mars skrivartävling: Jenny Asplund ”Vårsolens begärlighet”

När jag sitter där på bänken som står längs med väggen blundar jag, och ser det lysande röda på insidan av mina ögonlock. Jag andas in – och ut. Jag hade tidigare tagit på mig jackan då solen gått i moln, men nu gassar den på igen. Det blir som att jag zoomar ut, och allt det som hörs som enskilda ljud, flyter ihop och blir till en matta av enhetligt sorl. Skulle jag anstränga mig lite skulle jag säkert höra vad de säger, men inte nu. Inte denna stund. Med handen kvar runt kaffekoppen är det en simpel manöver att, med ögonen fortfarande stängda, föra den till munnen och ta en sipp. Smakerna, den djupa espresson och den mjukt skummade mjölken, flätas samman till en homogen enhet som jag gladeligen sväljer ner. Jag känner hur mina kinder börjar kännas varma – för första gången på ett halvår. Jag kan nästan fysiskt märka hur min nivå med D-vitamin sakta men säkert börja stiga. Som en bränsletank som varit kruttorr över vinter, men där mätaren nu börjar röra sig. Jag andas in – och ut.

När jag öppnar ögonen för att ta av mig jackan, är det en ljus fläck, som en rest av solen, som följer med min blick. Jag måste blinka till några gånger för att den ska försvinna. Då jag sedan tittar runt mig ser jag alla solglasögonklädda människor som ler och pratar. Jag kan inte låta bli att skratta till då jag tänker på oss skandinaver, och hur vi liksom kryper ut ur våra skal så fort den första vårsolen tittar fram. Jag knölar av mig jackan och sätter mig tillrätta igen. Huvudet bak, ögonen stängda. Alla akuta måsten är bockade, ingenting som tynger. Jag tänker på lycka. Vågar jag säga att jag är lycklig nu?

Det finns knappast något som är så individuellt som känslan av lycka. Troligtvis för att det är precis det – en känsla. Ingen annan kan ha exakt den lyckokänslan som just du har. Den kan komma från ett visst väder, från att man är tillsammans med någon eller kanske bara från något speciellt man precis ätit. Lyckokänslan kan komma från något man gjort, gör, eller kommer göra. När du sedan väl gör det du sett fram emot, kanske du inte alls känner samma euforiska känsla längre. Det man tidigare trodde skulle göra en lycklig, kanske inte blev så fantastiskt, och något som man tidigare blivit lycklig av kanske tappat sin charm ju mer man gjort det.

Måhända det är så, att lyckan är en bristvara, och just därför är den så eftersträvansvärd. När jag tänker tillbaka på min barndom, kan jag konstatera att jag i de allra flesta fall skulle definiera mig som ett lyckligt barn. Jag antar att referensramen är så begränsad i den unga åldern, och det gör att även de små detaljerna upplevs som mer härliga och lyckliga än vad de skulle göra idag. Men om vi konstant skulle göra saker, eller vara i miljöer som gjorde oss lyckliga, tror jag att lyckokänslan skulle mattas av med tiden. Det krävs alltså tillfällen när lyckan inte är fullt så närvarande, för att man sedan ska kunna känna genuin lycka.

Jag tittar runt mig för att se om jag känner igen någon, men hittar inga bekanta ansikten och jag stänger ögonen igen. Vårsolen – den som återvänder år efter år, men som varje gång är lika eftertraktad. Jag blundar och lutar mig bakåt med huvudet mot väggen. Jag andas in – och ut. Jag är lycklig.

Andra plats i mars skrivartävling: Helena Stenros ”En dans på tulpaner”

Livet är som en dans på rosor. Eller det sägs iallafall så. I mina öron låter det väldigt romantiskt, vackert och problemfritt. Men om man tänker efter, visst är rosor otroligt vackra att titta på men desto mindre njutningsfulla att hålla i. Hamnar man fel med fingrarna på stjälken gör det ont, taggen på rosen snärjer sig in i ditt finger och det smärtar till.
En del människor lyckas alltid ta i rosor utan att bli stuckna medan andra alltid har oturen att fatta tag om rosen och bli stungen hur försiktig man än är.
Avundsjukt tittar jag alltid på de som aldrig tar fel, som alltid gör allting rätt från början tillslut och bara fortsätter sitt liv utan smärta och bekymmer.

Jag är 43 år, har tre barn, en hund, en katt och två ödlor. Jag har ett hus att bo i, jag har mat för dagen och jag har ett fast arbete. Jag borde vara glad och lycklig men är totalt vilsen. Istället för att gå på vägen som alla andra tycks vandra, den där raka vägen med en vacker soluppgång längst fram vid vägens ände och med rosblad utspridda att dansa fram på så kravlar jag mig fram i mörkret vid sidan om vägen, vilsen och förvirrad.

Jag har hela mitt liv tänkt och inbillat mig att lyckan gömmer sig i kärleken. Att bara jag hittar kärleken så kommer lyckan på köpet. Jag har länge sneglat avundsjukt på alla andra som tycks leva lyckliga i tvåsamhet, som bekymrar sig om veckans middagar, den där elräkningen man inte får glömma att betala, vem som skall skjutsa Fia till träningen imorgon kväll o.s.v. Sneglat avundsjukt på dem med enkla, vanliga, vardagsbekymmer. Jag har så länge jag kan minnas drömt om det där perfekta livet. Men nu efter tre långa misslyckade förhållanden börjar jag inse hur fel jag har. Det är dags att ändra kompassen och styra åt ett helt annat håll. Men hur gör man? Hur gör man när man tappat både karta och kompass, tappat riktning i livet fullständigt och bara famlar sig fram i ett oändligt mörker. Hur hittar man ens ut i ljuset igen?

Varje morgon när jag vaknar försöker jag intala mig själv att idag blir en bra dag. Idag skiner solen och igår rensade jag ur kylskåpet. Idag skall jag ta tag i huset och fixa något litet så renoveringen går framåt och jag ska laga någon extra god middag till barnen så de blir glada. Jag “skuttar” ur sängen, hoppar i morgonrocken och går ner för trappan. På väg nedför trappan händer något. För varje kliv jag tar faller en liten bit av positivism av mig och krossas mot trappstegens yta. När jag väl kommit ned till köket är allt det positiva borta och ersatt med ångest.
Jag har börjat fundera på om den där vägen med soluppgång vid vägens ände kanske ändå inte är något för mig. Jag har nästan börjat acceptera att jag aldrig kommer hitta dit hur mycket jag än försöker. Jag har börjat tänka att det måste finnas andra vägar att vandra. Men hur hittar man dit när man inte ens hittar ut ur sitt eget mörker?

Hos mig eller bredvid mig har jag min bästa vän som stöttar och pushar mig framåt. Utan henne skulle jag antagligen bli sjukskriven och trilla ned i avgrunden på riktigt. Hon finns där för mig jämt och hela tiden. Hon är min tulpan. Tulpaner har inga taggar. De bara är. De luktar gott också och är även väldigt vackra att se på. Jag behöver aldrig vara orolig för att jag ska göra mig illa när jag omfamnar min tulpan.

Så jag tänker att det kanske är det, det hela handlar om. Att sluta titta på alla andra och jämföra sig med dem. Att sluta längta efter den rosbeklädda vägen för jag kommer ändå aldrig komma dit. Att jag istället ska leta efter vägen som är täckt av tulpaner. Att omringa mig av ärliga och fantastiska vänner och värmen och kärleken från dem. Att försöka vara stolt över den jag är och vara nöjd över min tillvaro. Att uppskatta det lilla i vardagen och njuta av att leva här och nu. Kanske det är då lyckan hittar även till mig.

Vinnaren av februaris skrivartävling: Ida Wickström ”När ridån gått ner”

Klockan är 16.00 och min kropp vill inte längre sitta upp. Det skjuter blixtar i mitt huvud och jag vet att det är för att jag inte ätit tillräckligt mycket idag, utan istället jobbat alldeles för hårt. Men jag har ju lärt mig att det är något bra, så jag försöker andas genom smärtan. Snart är det över, bara lite till. Bara lite till. Runt omkring mig sitter ytterligare 10 tjejer med blixtar i huvudet. Men som också trycker undan dem och flitigt antecknar det som skrivs längst fram i klassrummet. Välklippt hår, fint smink som inte är överdrivet utan naturligt, fina kläder som inte är för vågade men inte heller tråkiga. Alla är vi smarta, men inte besserwissers. Vi är roliga, men också seriösa. Vi är smala och vackra och strävar alla efter utseendenormer, men säger ständigt till alla andra att de är fina som de är. Vi spenderar tid med vår familj, men går på fester för att inte bli stämplade som tråkiga. Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det är inte synd om mig. Jag föddes i ett demokratiskt land som är jämställt med högt välstånd. Jag är vit. Jag är straight. Jag har två föräldrar med eftergymnasial utbildning och välbetalda jobb. Jag bor i den rikaste kommunen i Sverige. Jag har en fin kärnfamilj med föräldrar som fortfarande är gifta, och duktiga och älskvärda syskon. Jag är duktig på sport, och lär mig direkt i skolan. Jag har lätt för att prata med nya människor, och har många kompisar. Jag ser ut som man ska, beter sig som man ska. Jag jobbar och tjänar egna pengar, och går natur på gymnasiet för att “hålla alla dörrar öppna”. Jag är ungefär så privilegierad som en människa kan bli. Det är det som är problemet.

Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer?

Det finns ingenting som säger att jag inte borde lyckas i livet. Ingenting som jag kan peka tillbaka på och säga “det var på grund av det där som det inte gick”. Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer? Varje gång jag sitter där framför mina läxor, oförmögen att öppna boken. Är det nu det händer? Varje gång jag känner att jag faktiskt inte vill göra någonting alls. Är det nu det händer? Det som alla pratar om. Det som alla varnar en för. Men som de ändå vill att man ska sträva efter. Är det nu jag spricker?

Jag tror att rädslan för att misslyckas nästlas in i en på samma sätt som utmattningen. Det kommer gradvis, utan att man märker det, tills den plötsligt bara är där. Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det. Förväntas sträva efter det. Du behöver inte vara duktig, men det är jättebra att du är det. Du har ju jättefina betyg, men du vet att vi skulle älska dig ändå va? Vi är stolta över dig. Fucking bullshit.

Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det.

På kvällarna så kan man inte sova. För man ligger och planerar morgondagen i detalj, hur man ska kunna möta allas förväntningar och samtidigt kunna vara lycklig. Om allt bara går exakt som planerat. Jag får inte förstöra något nu.

Min största rädsla är ett riktigt I-landsproblem. En människa kan vara rädd för hundra olika saker, den ena värre än den andra. Krig, döden, svält, ensamhet. Och även om dessa rädslor är hundra gånger värre än min, gör det den inte mindre verklig. Mindre läskig. För jag blir ständigt påmind om hur duktig jag är. På allting. Och det är ju jätteskönt, verkligen. Men vad händer om jag inte klarar det? Jag har alla förutsättningar för att nå dit alla vill. Men vad händer om jag inte når dit? Vad händer om jag förlorar mig själv och blir någon helt annan? Vad händer om jag aldrig blir lycklig? Varje litet tecken på brist skickar ilningar genom min själ. Jag vågar inte vara ledsen, vågar inte känna mig trött, besviken eller arg. Jag borde inte vara det. Jag får inte vara det. Snälla Gud låt mig inte bli deprimerad nu, det går ju så bra. Snälla Gud, gör så att jag klarar mig igenom vårterminen också. Jag är rädd för mig själv för jag vet inte vad jag är kapabel till. Den där sidan av mig själv som jag ständigt trycker undan för att den inte passar in i vårt samhälle, tänk om hon bryter sig ut? Jag har tejpat in henne så hårt, med allt jag har, men man vet aldrig. Hon lurar alltid bakom mig, och varje gång jag känner hennes andetag mot mitt öra så slutar hjärtat att slå. Hon får inte komma fram. Inte nu.

Klockan är 16.30 och min kropp vill inte längre sitta upp. Men jag sitter kvar.

Andraplats i februaris skrivartävling: Annah Oj ”Min svagaste muskel”

Jag står nedanför skidbacken och blickar upp. En blek vintersol tittar blygt ner på mig. Hjärtat hamrar i bröstkorgen och signalerar fara, medan den stilla luften som omger mig ligger på minus 11 grader. Snödjupet, som omger landskapet, ligger på 157 centimeter. Jag kramar stavarna och sneglar mot liften. ”Ska vi ta den backen? Den är blå”, undrar maken och pekar med staven. Jag tittar i riktning som staven pekar. Backen stupar likt en klippavsats. ”Blå? Du menar svart?” Maken svarar med en huvudskakning. ”Mörkblå i alla fall”, säger jag och skakar på huvudet. Jag ser ner på mina gröna pjäxor. Sitter de inte lite väl hårt? ”Jag har ont i fötterna”, säger jag. Maken gör sig reda att bestiga en svart backe och sätter av. Jag sneglar lite åt den gröna barnbacken. ”Senare kanske”, mumlar jag till den. Behöver jag nämna att jag inte är någon skidåkare eller särskilt äventyrlig av mig?

Jag är noga med att träna bicepscurls, dips och armhävningar, men mod är min svagaste muskel.

”Mod är en muskel som växer när jag utmanar mina rädslor”, var det någon som sa. Jag är noga med att träna bicepscurls, dips och armhävningar, men mod är min svagaste muskel.

Några dagar senare sitter jag i stugan och gäspar framför På spåret. Tåget kör genom München och en följdfråga handlar om den tyska motståndsrörelsen Vita Rosen under andra världskriget och medlemmarna Hans och Sophie Scholl. De var syskon. Jag vaknar till och lyssnar uppmärksamt. Det var två modiga människor. På riktigt. Med civilkurage. Ideal gick före deras rädslor och gick före deras egen säkerhet. Ideal som kunde kosta dem livet. Ett pris de också betalade.

Jag lyssnar inte längre på programledarna utan sjunker djupare in i mig själv och mina tankar. Jag tänker på syskonens starka övertygelse om frihet och rättvisa. Jag delar deras djupt rotade upprördhet över regimens behandling av judar med flera under förintelsen och jag berörs starkt av det som skildras idag på nyheterna. Flyktingar som fryser ihjäl eller drunknar på deras flykt mot självklara rättigheter. Men jag gör ingenting. Jag är till och med rädd för en skidbacke.

När jag går och lägger mig i en trygg, men en aning för hård våningssäng och lyssnar på min dotters sovande andetag, tänker jag på hur viktiga dessa modiga människor med civilkurage var. Det är tack vare dem jag och min treåriga dotter har det så bra som vi har det.

Hans och Sophie Scholl dömdes till döden och giljotinerades samma dag domen föll. Enligt Wikipedia var Hans Scholl sista ord: ”Leve friheten!”

Jag önskar att nyhetsflödet rapporterade mer om modiga människor. Jag tror att deras mod skulle fungera som styrketräning för oss andra.

Finns det i dagens samhälle fler modiga människor med civilkurage, eller färre? Jag önskar att nyhetsflödet rapporterade mer om modiga människor. Jag tror att deras mod skulle fungera som styrketräning för oss andra. Idag är det lätt att se världen som svart och svag, med tanke på människans grymheter mot varandra och mot planeten. Trubbar det negativa nyhetsflödet av oss och urholkar vår medmänsklighet? Vad skulle hända om nyheterna rapporterade mer nyanserat om vad som sker i världen? Om att fattigdomen faktiskt sjunker på sina ställen? Att våldet faktiskt historiskt sett är mindre? Att krig, katastrofer och terrorism också frammanar människans bästa sidor. Jag vill i alla fall tro att det finns fler modiga människor med civilkurage idag. Jag vet att det finns modiga eldsjälar därute som varje dag kämpar för självklara rättigheter såsom jämlikhet mellan kön, rätt till skola, rätt till sjukvård, rätt till att få leva med sina barn i fred.

Mod är min svagaste muskel. Allt modigt agerande sker utanför bekvämlighetszonen. Är det bekvämt, är det inte modigt. Det ska skava och det ska värka. Jag behöver pressa, bända och utvidga min bekvämlighetszon. Om jag inte gör det kommer min värld att krympa. Om jag bara tränar muskeln mer, kanske börjar med skidbacken, kommer muskeln att växa och min värld att breddas och förskönas.

Så står jag där igen nedanför skidbacken och tänker på syskonen Scholl. Jag tar ett bestämt tag om knappliften. Jag spänner låren och koncentrerar mig på balansen medan hjärtat får hamra på bäst det vill. Väl uppe är utsikten slående och fridfull, vacker i sin anspråkslöshet. Skogen bortanför skidanläggning ligger i dvala. Granarna är smyckade i gnistrande snö och tillsammans ser skogen ut att ha andats ut i en stor, gemensam utandning och vilsamt stannat kvar där.

Jag sätter stavarna i backen och skjuter fart. Det är inte snyggt och det går inte fort, men jag tar mig ner. Det blir flera åk, men bara ett fall på ändan. Jag reser mig klumpigt mitt i backen, sätter åter fart och vill skrika ”leve friheten!” Mod behöver inte vara min svagaste muskel längre. Vilken är din svagaste muskel?

Vinnaren av januaris skrivartävling: Henrik Bahari ”Från din vän på Venus”

Hur skulle två vänner – en på Jorden och en på Venus – bäst hålla kontakt och bevara sin vänskap? Det naturliga svaret är internet, vår tids informationsteknologi. Vi är så avancerade nu att vi skulle kunna kommunicera från en planet till en annan snabbare än det tar att rosta ett bröd. Digitala textmeddelanden är viktlösa, snabba som elstötar, och förutom för internets månadsavgift är de kostnadsfria. Skulle detta då rädda en vänskap mellan Jorden och Venus från att svalna i det kalla, gapande avståndet?
Min vän bor inte på Venus, utan i ett fjärran land på Jorden. Vi träffades på en språkskola i Sevilla, och vår vänskap växte fram naturligt. Man hängde på lunchen efter lektionerna. Man besökte tapasbarer på kvällen. Lorenzo studerade rättsfilosofi, vilket intresserade även mig. Vi tänkte i samma våglängder och det var lätt att samtala. Men vår vänskap kom att få sin utveckling avbruten efter bara tre veckor, och det handlade sen om att bevara det band vi byggt. För vilken vänskap kan väl växa på avstånd?
Hundratals mil må skilja oss åt, men ändå vill man bevara en god vänskap. De utgör en viktig pusselbit i livets berättelse. Och det var på en minnesrik plats som jag tog farväl av Lorenzo. Om livet är en katedral, så kallas en av dess bärande pelare ”Vänskap”. Och det var i skuggan av katedralen i Sevilla som vi tog farväl. Efter tre veckor på språkskolan var min tid slut och jag skulle hem till Sverige. Men skulle vänskapen också ta slut? Liksom pelare av sten och murbruk, behöver vänskap också skötas om, underhållas och ibland repareras. Vi sade att vi skulle hålla kontakten.
Det blev några meddelanden då och då. För att hålla kontakt utnyttjade vi den moderna världens underverk – från textmeddelanden till epost. Ibland berättade man något roligt, ibland frågade man hur det stod till. Men snart uppenbarades en sak: vår vänskap hade fått dess utveckling strypt av min hemresa, och hade blivit småväxt som ett bonsaiträd i dess snäva kruka. Vår kommunikation blev plattare. Vänskapen svalnade av det långa avståndet. Minnena från Sevilla började likna en berättelse, om något som börjat lovande men sen tappade bränsle.
Jag funderade över hur man bäst bevarade utländsk vänskap. Med dagens teknologi borde detta vara enkelt, om man så bodde på olika planeter. Det är ju lättare än någonsin att hålla kontakt. Vi är nåbara dygnet runt, snabbt och gratis. Men kanske är det inte bara en fråga om att hålla kontakt, utan om hur man håller kontakt. Vi hade redan använt oss av digitala textmeddelanden, och ändå hade vår kommunikation blivit platt och tråkig.
Jag började tänka på hur det var förr i tiden, när människor bevarade vänskap över avstånd som tog flera dagars resa med häst. Historien ledde mig till en idé som kändes hopplöst ålderdomlig och rent av galen. Men ju mer jag tänkte på det, desto rättare kändes det. Idén var klassisk men samtidigt radikal, tidlös men samtidigt otidsenlig. Idén var att växla brev, som i fysiska, handskrivna papper.
Jag hade aldrig tidigare skrivit brev till någon och var inte ens säker på hur man gjorde. Detta var inte ett vykort där man hälsade, skrev kort om en sevärdhet och postade utan returadress. Detta var ett helt papper med handskriven text, där jag berättade om mitt liv, frågade om hans och avslutade med namn och datum. Jag kände mig sårbar. Vem gjorde ens sånt här, förutom i kostymdraman och historieböcker? Om det fungerat i århundraden, tänkte jag, då lär det också fungera för mig. Jag postade mitt brev och väntade.
Förvånande nog så gillade Lorenzo idén. Det tog en månad för den italienska posten att leverera hans svar, men den långa väntan ökade bara ordens vikt. Han skrev i brevet hur han kände sig ”ärligare och öppnare i ett brev än i mobilen”. Ingen av oss hade fått brev av en vän tidigare, och det betydde mycket för oss båda. Vi delade våra tankar om semiotik, filosofin bakom tecknens betydelse. Vi skrev ingående om vår situation i livet. Plötsligt hade vi lika djupa samtal som vi haft i Sevilla. Den känslomässiga tilliten ökade. Bandet höll på att värmas upp igen. Vänskapen höll på att växa, trots vårt avstånd, något jag tidigare betraktat som omöjligt.
Förr hade jag slängt mig i soffan och knappat iväg några textrader med mobilen. Det var lätt och kravlöst, och inget bevis på att jag värdesatte vänskapen mer än så. När jag nu kommunicerade med Lorenzo, satte jag mig ner vid skrivbordet, penna i hand, för att skriva ett personligt, uttänkt brev som skulle existera in i framtiden och bli en del av vår historia. När jag skrev upplevde jag en koncentration och en närvaro som den digitala kommunikationen aldrig försatte mig i. Texten blev djupare och öppnare, innehållet konkretare. Och allt från att skriva, kuvertera och gå till posten för att betala frakt, visade på hur man faktiskt värdesatte ens vänskap. De handskrivna raderna förmedlade dessutom metainformation som de standardiserade, digitala typsnitten helt saknade. Hur räta, fina eller fula bokstäverna är, hur hårt man skriver med pennan, allt detta kan betona glädje eller sorg, stress eller noggrannhet, som i ett pennans kroppsspråk. Det var ett rikare, om än långsammare sätt att kommunicera.
Digital kommunikation är det första vi använder när vi separeras av rymd och land. Men ett äkta handskrivet brev kan erbjuda ett djupare, mer personligt sätt att kommunicera, där budskapet förs fram desto kraftigare och där brevet, som bär på meddelandet, består genom årens gång. För att återgå till frågan om den interplanetariska vänskapen: hur skulle två vänner – en på Jorden och en på Venus – bäst hålla kontakt och bevara sin vänskap? Av egen erfarenhet kan jag rekommendera en brevväxling med bläck och papper, om en postgång nu upprättas mellan planeterna. En god vänskap behöver organisk, levande mylla för att växa och bära upp sin hörna av livets katedral.

Andraplats i januaris skrivartävling: Annah Oj ”Min sämsta vän”

Jag har en sämsta vän. Den här vännen tycker främst om mig när jag är användbar. När jag är produktiv och åstadkommer något, då kan jag få en klapp på axeln och tillåtas avkoppling, eller ”lata mig” som hon säger, min sämsta vän.

Hon säger också att hon är min närmaste vän. Det är sant. Ingen känner mig så bra som hon och ingen försvarar min ståndpunkt lika passionerat som hon. Samtidigt. Ingen är lika hård, lika dömande, lika ursinneslös i sin, vad hon kallar, ”ärlighet”. Men så är hon ju också min sämsta vän, så jag kan väl inte förvänta mig annat.

”Skulle inte du beställa sallad?”, sa hon syrligt härom kvällen. Vi satt på en fransk bistro. ”Jo…” svarade jag lite dröjande och tittande hungrigt på hamburgaren av högrev och de krispigt friterade pommes fritesen servitören ställde framför mig. ”Det var ju det där nyårslöftet”, sa hon surt. Jag åt upp allt. Efter två glas rött blev även hon mer vänligt inställd och sneglade åt dessertmenyn.

Aristoteles lär ha sagt att det som särskiljer sann vänskap från andra vänskaper, är att den sanna varar, består över tid. Andra vänskaper är flyktiga och existerar enbart för nyttans eller nöjets skull. Sådana vänskaper har jag haft (med betoning på haft). Det har funnits vänner att festa med, vänner att ligga med, vänner att studera med, vänner att jobba med, vänner att vara mammaledig med. Den yttre omständigheten har format vänskapen, inget fel i det, vi har haft kul och när den yttre omständigheten försvunnit har vänskapen gjort detsamma. Inget fel i det heller. Livsperioder, och människorna där i, kommer och går. Men det finns undantag. Min äldsta vän har jag känt sedan jag var 6 år gammal. Det är 26 år sedan. Men så var det ju den här sämsta vännen jag har. Hon har funnits vid min sida så länge jag kan minnas och hon säger att hon stannar hos mig tills döden skiljer oss åt. Kanske till och med efter det.

Det finns stunder, då hon viskar ömma ord i mitt inre när jag behöver höra dem, men mest är hon faktiskt ganska arg och missnöjd med mig. Ingen säger så elaka saker till mig som hon. Sann vänskap borde se förbi mina tillkortakommanden och brister. Det vore vara tvärtom. Det borde vara just mina tillkortakommanden och mina brister som min närmaste vän tycker om mig för. Nu tycker ni kanske att jag har en riktigt sopig vän och undrar varför jag är vän med henne? Jo, det ska jag tala om för er, kanske är det så att du själv har en riktigt sopig vän som också råkar vara den som står dig närmast. För den sopiga vännen jag talar om – det är jag själv.

”Vad fin du är!” säger jag till min dotter och menar det i hela mitt väsen. Hennes ljusa hår faller mjukt om ansiktet, klänningen glittrar. ”Jaaa”, svarar hon med en djupt rotad självklarhet i rösten och med ett skimmer i hennes ögon. Ett barns leende som smittar och jag myser emot henne, vill komma henne nära och suga åt mig av hennes skimmer. Ett skimmer och en självklarhet jag förutsätter att jag också föddes med. Vart tog det vägen? ”Du är fin”, kan maken säga. ”Nä, den här gamla klänningen… ser jag inte bred ut om höfterna i den?” svarar jag och springer genast till en spegel för att kontrollera, vrider på kroppen och granskar kritiskt för breda höfter. ”Bäst du byter kläder”, säger min närmaste och sämsta vän, ”makens svar kan du ju inte lita på, han måste ju säga så”. Men frågan är om jag kan lita på mitt eget svar där i spegeln?

Efter snart 33 år är det på tiden att min sämsta vän blir min bästa vän. Det är på tiden att tycka om mig själv i motgång och tillåta mig att vara jag, med brister och tillkortakommanden, precis som jag är, breda höfter eller inte. Det är dags att vi sluter fred och blir sanna vänner, om inte annat för att testa Aristoteles teori och dels för att orka med varandra till livets sista andetag, kanske till och med längre än så.