Veckans vardagskrönika: Vad väntar vi på?

Kön på Hemköp har växt sig hela vägen bak till frysdisken. I väntan på att få betala börjar jag plötsligt fundera på om jag kanske ska gräva fram två panpizzor, mest för att skapa någon slags illusion av att den tid jag spenderar i kön inte ska ha varit förgäves. Jag sneglar ner mot matkorgen och låtsats förvånas över att den redan är överfull; jag försöker lura mig själv att jag på allvar trott mig vara i behov av två slappa skolmatspizzor. Ett spontanköp tycks vara vad som krävs för att undkomma den sanning som är att det enda jag just nu gör av min tid är att vänta.

Det är inte väntan i sig som tynger, några minuters stillsamhet kan tvärtom gynna många, istället slås jag av den stress som uppkommer då jag inser att istället för att vänta hade jag kunnat göra någonting betydande. Någonting jag värderar högre än frysmat. Men låt oss inte fastna där; all den stress som pryglar mitt psyke från den sekund jag ställer mig längst bak i kön upphör nämligen när kassabiträdet frågar om jag vill ha kvitto, då hon därmed ger mig tillstånd att avlägsna mig från butiken. Stressen av att behöva vänta är inte bunden till det svenska kösystemet; då hade det varit lättare att avfärda den här texten som hysteriskt trams, för nog får vi enas om att den här typen av väntan på föda är en privilegierad sådan.

För mig är istället väntan påfrestande då jag finner den ständigt närvarande; på ett lömskt vis står den och lurar, ständigt redo att bryta in för att dra ner på min ambitionsnivå. Väntan på tåget som aldrig kommer, väntan på ersättningsbussen som visar sig vara överfull. Mer väntan att vänta. När kommunaltrafiken väl börjar fungera leder den mig bara till en plats jag uppfattar som främmande och där jag spenderar åtta timmar på att stirra på klockan. Var det det här jag väntade på?

Väntan följer med mig hem. Väntan på att pastavattnet ska börja koka. Väntan på ett nytt avsnitt av den där bra serien. Väntan på helgen. Väntan på att någonting spektakulärt ska ske ur ingenting. Sedan finner jag mig liggandes i min säng, väntandes på att få somna. Som om vad än det är jag väntar på är många gånger mer sannolikt att inträffa efter en natts sömn. Den där väntan på morgondagen.

”Jag har medlemskort”, säger kvinnan längst fram i kön. Nåväl, från min position är det omöjligt att urskilja exakt vad hon säger, men vilka andra ord skulle kunna ha frambringat en sådan samstämmig suck som den som nyss letat sig genom hela kön bak till mig vid frysdisken. Mer väntan. Jag tolkar det som ett tecken och börjar rota bland pizzorna. Inte en sekund får gå förlorad.

Veckans vardagskrönika: Någonting oväntat

”Hur mycket har du druckit?” Vakten blänger omotiverat surt på mig. Han ser ut som en karikatyr av en dörrvakt. Om han haft ett horn mellan ögonen hade han obemärkt kunnat smita in i en Rocky-strip bland de andra noshörningarna.
”Två-tre öl”, slänger jag slentrianmässigt ur mig.
”Varför är det alltid två-tre öl”, flinar noshörningen åt sin kollega. Jag ler snett och håller tyst. Stackaren får väl höra det så ofta att orden ”två, tre öl” konstant ekar i hans huvud som någon slags unik variant av tinnitus som bara drabbar dörrvakter.
“Förlåt, jag menar sju järn och fjorton öl!” Jag väntar spänt på att han ska spricka upp i ett leende men möts istället av ett närmast apatiskt ansiktsuttryck.
“Jag skämtade bara”, säger jag skamset.
“Försöker du vara rolig”, frågar han.
“Ja”, tänker jag men tiger.
“Låt bli med det”.
“Okej, sorry”.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig för gensvar. Å ena sidan var ju inte kommentaren så pass snärtig att den förtjänat ett asgarv. Men var den verkligen så dålig att vakten kan ha känt sig tvungen att rädda vad han såg som en socialt oumbärlig situation? Ur hans perspektiv var den kanske det? För honom rörde det sig kanske om ett desperat försök att täcka över mitt missanpassade skämt genom att toppa det med ett ännu mer socialt inkapabelt beteende, nämligen att klargöra för mig att det jag sagt inte var roligt och högst olämpligt i en barmiljö. Om så är fallet är jag honom evigt tacksam, för han lärde mig en viktig läxa: bryt aldrig rutinen, utan svara alltid ”två, tre öl”. För att det är vad som förväntas av dig.

Det beteende jag talar om går även att applicera på det som händer efter mötet med vakten, väl inne på krogen. Jag går som på autopilot när bartendern frågar vad jag vill ha. ”En öl!” För att inte tala om vad som föranleder de allra flesta utekvällarna nu för tiden. Ett konstruerat velande kring när och vart vi ska ses, bara för att efter någon timmes knappt existerande funderande komma fram till att vi ska ses på samma bar vid samma tid som förra veckan. Den självstyrande delen av mig som producerar fram orden ”två, tre öl” till diverse dörrvakter har letat sig in i min och mina vänners konversationer. Förslaget att gå vidare och testa en ny bar överröstas av ett ”skål”.

Det var efter ett par veckor med dessa monotona tankebanor som jag och en kompis bestämde oss för att besöka en vän i Nice. För att bryta det vardagsmönster som plötsligt blivit min fritid. Och det funkade! Det slappa ”två, tre öl”-tänket var som bortblåst innan vi ens klivit av flyget och den osynliga kedja som hållit mig fängslad i Stockholm uppenbarade sig för mig, vilket gjorde det möjligt att såga av den. Stämningen var underbar. Vi besökte hipster-barer som julpyntats till den grad att det blev smaklöst och vi nådde någon slags peak av svenskhet då vi försökte få en irländsk musiker att spela Broder Daniel. Det mötet skedde utanför vårt favoritställe, Wayne’s bar, vars grej var något så simpelt som att man dansade på borden snarare än på golvet. Där och då visste jag att helgen därpå i Stockholm aldrig skulle kunna toppa utekvällarna i Nice. Trots detta kände jag inte någon ångest när det väl blev dags att återvända till Sverige. Tvärtom fick jag en nytändning som fick mig att börja se det som en utmaning att återskapa Nice-känslan hemma i Stockholm.

Det jag tar med mig från äventyret i Nice är att ibland krävs det inte så himla mycket för att ersätta veckoslutets kommande glömska med något värt att minnas. Ibland behövs det bara någonting som känns lite obekant. En bar där man dansar på borden, ett nytt trettiokronorshak, en vakt som tillåter sig att bejaka ett skämt om alkohol istället för att tvinga fram en upprördhet. Ibland behövs det bara någonting oväntat.

Veckans vardagskrönika: Tentabaciller

Fan vad misslyckad jag är. Jag kan lika gärna ge upp. Varför försöka när det ändå kommer att gå åt helvete?

Jag skulle ha en tenta om två veckor och de senaste sex dagarna hade jag fastnat och inte lyckats öppna boken. Det kändes som om kosmos hade brakat samman och under allt bråte låg jag fastklämd. Ingenting kunde jag göra för att ta mig loss. Och medan jag låg därinunder, hatade jag mig själv för att ha tillåtit allt att kollapsa. Jag kände mig värdelös, och för varje dag som gick blev känslan bara starkare. Tillslut hade den vuxit sig så stark att jag inte orkade vara vaken. Enda sättet att slippa kraven och skuldkänslorna, var att somna om varje gång jag vaknade till. Inte förrän min flickvän ringde och ville planera kvällens middag, lyckades jag stiga upp. Då var klockan 16:30.

Vad var det som egentligen hade hänt? Som var så jobbigt att jag inte ens orkade vara vaken? En tenta. En liten betydelselös jävla tenta. Är det inte absurt? Jag har störtsköna vänner, lever ett samboliv med en fantastisk människa och har en rad roliga intressen att ägna mig åt, men ändå behövs det bara några få små tentabaciller för att mitt psykologiska immunförsvar ska slås ut. Det är ju sjukt.

Kanske är jag ensam, men jag skulle gissa att det är många fler som har ett lika dåligt immunförsvar som mitt. Ja, jag tror faktiskt att alla människor reagerar likadant, fast olika ofta.

När det händer ser vi verkligheten i ett mikroskopiskt perspektiv och låter oerhört små saker få enorma proportioner medan allt annat som är betydelsefullt upphör att existera. En misslyckad tenta, kritik från chefen, en elak kommentar från en främling, en ostädad lägenhet, gräl med sin partner, blir till absoluta avgöranden och bevis på hur otillräckliga vi är. Och allt det vi klarar av hamnar utanför bilden och glöms bort. Det är som om vi använder oss av ett fågelåskådarobjektiv i en stadsmiljö; vi är usla fotografer som satt oss på bänkarna i Ivar-Los park i Stockholm med utsikt över hela Riddarfjärden men endast lyckas fotografera en rostig och överfull papperskorg en bit framför oss. Och trots att det ligger ett bättre objektiv i vår kameraväska är vi så förbannat envisa att vi vägrar att byta. Frustrerat lyckas vi bara fota papperskorgen och missar utsikten runt om.

Precis så kändes det när jag låg i sängen och inte orkade kliva upp: som om jag missade hela utsikten. Varenda tanke och känsla kretsade kring min tenta och hur dålig jag var som inte kunde komma igång. Jag försökte intala mig själv att tentan inte betydde något och att jag var likgiltig inför yttre motgångar, men det var lönlöst. Jag var fortfarande lika fastlåst i mitt perspektiv och det kändes som om jag aldrig skulle kunna bryta mig loss.

När min tjej kom hem efter sin praktik hade jag just klivit upp. Hon mötte mig i köket där jag stod och drack ljummen och avslagen julmust direkt ur flaskan i ett försök att trösta mig själv. Orakad och med en pottfrilla till frisyr tittade jag skamset upp.

”Heeej.” lyckades jag få fram.

Hon sa ingenting.

Jag harklade mig.

”Haft en bra dag?”

Fortfarande tyst.

Jag sneglade åt höger där disken jag skulle diskat fortfarande låg utspridd över hela köksbänken.

”Eh, jag skulle precis börja.” ljög jag.

”Men älskling” svarade hon tillslut. ”Du kan inte hålla på så här. Släpp den där jäkla tentan. Det är ju en skitgrej. Ser du inte hur du mår? Nu tänker du inte på den, så lagar vi en god middag och ser nån bra film istället!”

Jag vet inte varför, men när jag hörde henne säga de ord jag själv upprepat om och om igen utan effekt, blev allting plötsligt glasklart. All den bråte jag legat fastklämd inunder, kändes nu bara som en sticka i fingret.

”Herregud, du har ju rätt!” svarade jag.

Jag kunde inte låta bli att skratta, för hur absurt var det inte? I sex dagar hade jag föreställt mig Jordens undergång men så var det bara var en liten tenta jag hade oroat mig för.

Så vad är botemedlet mot dessa tentabaciller? Tydligen en flickvän och lite ljummen julmust att lindra symtomen med. Kanske finns det andra botemedel kvar för mig att upptäcka, men det orkar jag inte tänka på nu. Tentajäveln är över. Nu ska jag passa på att njuta av min utsikt innan nästa våg av tentabaciller slår till.

Veckans vardagskrönika: Hunden åt min läxa

Inte ens vardagens frekvent uppvaktande rastlöshet kan hindra den bov som heter idétorka från att stjäla av min tid. En timme och tjugo minuter bakom tangentbordet har resulterat i fjorton byten av teckenstorlek, samt upptäckter av typsnitt som aldrig kommer skänka mig någon glädje större än det lugn som Times New Roman alltid lyckas ingjuta. Calibri och Arial övergav jag efter mellanstadiet, och Comic Sans använder inte folk ens ironiskt längre. Redan innan min lilla Word-expedition hade jag alltså mitt idealiska typsnitt klart för mig, men på grund av bristande inspiration har dokumentet framför mig stått tomt lite för länge nu, och det är med en viss desperation i fingertopparna som jag därför låter detta försök till ingress stå kvar.

Nåja, tänker jag och lutar mig tillbaka i fåtöljen. Nu har jag möjligen ett par meningar att inleda den här texten med. Det är dock bara ett par dagar kvar till deadline och vad det jag skrivit ska mynna ut i för typ av text har jag ingen aning om. Det står helt still i huvudet. Dessutom vilar där en rädsla över att vidröra tangenterna, då de svikit mig förut, och misstron inför dem växer sig allt större ju närmare inlämningsdagen jag kommer. Till slut tar jag mod till mig och försöker närma mig tangentbordet men direkt går det till attack och mina fingrar stöts bort.

För mig har skrivandet de senaste åren växt sig till något av en passion, men blott en skymt av det otapetserade Word-dokumentet framför mig räcker för att skrämma iväg all form av ambition. Att fylla den tomma sidan med ord känns som ett oöverkomligt uppdrag och jag bestämmer mig för att ta en kort paus. Med enkelhet lyfter jag upp mobilen och bockar snabbt av tre nya händelser på Facebook. Där gömmer sig två påminnelser om event jag missat att tacka nej till, en uppmaning om att gratulera en bekants bekants bekant på dennes födelsedag, samt vänförfrågningar från nio personer med snarlika namn och profilbilder. Jag googlar mig fram till en artikel som behandlar “de mystiska vänförfrågningarna på Facebook”, men väl inne på Metros hemsida ser jag en debattartikel om Systembolaget som låter intressant. Plötsligt finner jag mig själv läsandes ett par spydiga meningsutbyten på Twitter, där inte ens trådskaparen vet vad diskussionen från början handlat om. Jag lämnar de sociala medierna och försvinner in i tv-spelens värld med en podcast i lurarna.

Efter någon timme framför tv:n slår det mig. Satt inte jag precis och skrev på den där texten jag skjutit upp på så länge? Jo, visst gjorde jag det. Men så dök den där jävla mobilnotisen upp och lurade in mig i en vals byggd på tidsödslande strunt – igen! Kanske är ändå inte skrivandet för mig, hinner jag tänka. Jag påstår att jag brinner för något som jag ideligen undviker. Är inte det lite konstigt? Om det nu finns en gnista så bör ju prokrastinering vara en omöjlighet. Den passion jag trott mig bära på kan därför inte existera.

Fan. Nu fastnade jag i den där intetsägande cirkeln igen. Jag slänger ett öga mot klockan och skräms av hennes uppriktighet. Istället för att skriva har jag reflekterat över huruvida jag strävar efter självförverkligande eller inte. Jag konstaterar att det som så nyligen var en eftermiddag, nu håller på att övergå till en helt ny dag. Jag beger mig till sängen och sjunker ner i dess famn, innan jag fäller ner mina ögonlock och skjuter upp mina drömmar för en så larvig grej som sömn. Skrivandet får vänta tills imorgon. Eller i övermorgon. Annars får jag väl inleda min krönika med en brasklapp, där jag skyller på idétorka och bristande inspiration…

Veckans vardagskrönika: Drömmen om VM

Måndag. I vanliga fall, skulle det här bara ha varit en tråkig och trög första dag på veckan – en meningslös men oundviklig etapp mot något bättre. Men den här måndagen är något helt annat. Det är dagen då slutstriden om VM kommer att äga rum, när Sverige kommer att kriga mot Italien.

Adrenalinhalten i blodet har fortfarande inte hunnit jämna ut sig efter matchen i fredags. Efter att inte ha blivit insläppta på O´learys, hade vi fått springa längs med Sveavägen bort mot Retro för att även där inse att det var för fullt. Runt hörnet låg som tur var en dart-pub som visade matchen. Andfådda hade vi satt oss längst bak i baren med varsin öl. Vi var förväntansfulla men samtidigt försiktiga med att låta tanken göra för många hopp framåt i tiden. Det var ju ändå Italien vi mötte på Friends. Och även om det skulle kännas surt att återigen falla på målsnöret och missa VM, var Sveriges väg till Play-off en lätt tröst. För vilken jäkla insats! Vi trycker dit 2-1 mot Frankrike i sista minuten, vi kör ångvält över Luxemburg och sen skickar vi hem Arjen Robben och hans Holland med färdtjänst.

Ölen fortsatte att stilla den allt ökande nervositeten ju längre matchen led. Bara vi kunde hålla nollan! Men så plötsligt, i 61:a minuten vallade Jakob Johansson in bollen i mål. Glädjeexplosionen i baren fick fans-zonen på Allsång På Skansen under en Ulrik Munther-konsert, att framstå som de tysta läsrummen på Stadsbiblioteket. Och när domaren blåste av matchen efter fem långsamma minuter, kände jag att det här faktiskt kunde gå hela vägen, på riktigt!

Och nu är det bara ett par timmar kvar innan allting avgörs. Ska vinsten hemma på Friends bara innebära ett tomt drömmeri som sedan krossas hänsynslöst eller ska drömmen om VM bli verklighet? Det är ingen idé att drömma, man blir bara besviken ifall det går åt helvete, kanske vissa tänker. Det är bättre att vara lätt pessimistiska och bli positivt överraskade. Men jag kan inte låta bli att drömma. Bilden av den blågula massan som fyller gator och torg i Moskva är glasklar.

Jag ser framför mig hur det på en av kupolerna på Vasilijkatedralen i Moskva hänger en stor flagga. Nedanför står två poliser och tittar upp, medan en tredje polisman klättrar uppför en stege som står lutad mot tegelfasaden.

”Inte igen…jävla svenskar! Vi jobbar för polisen, inte för någon städfirma.”

Den andra polisen skakar på huvudet.

”Jag förstår att de är glada. Det de gjorde i Milano var otroligt. Men måste de hålla på och hänga upp flaggor i katedralen?”.

En halvmåne av turister har samlats intill och kamerorna smattrar hånfullt medan polismannen knyter loss flaggan.

”Vad fan står det?” frågar den ena polisen efter att de lyckats få ner flaggan.

”Ingen aning, jag kan inte svenska.”

Med versaler har någon skrivit:

’SKULLE GÅTT TILL SPECSAVERS!’ //BUFFON

”Ja, ja, det är väl en tröst att vi slipper möta dem i gruppspelet.” muttrar de medan de går bort mot polisbilen.

Några kvarter bort har gatan mot Luzjniki-stadion stängts av för all biltrafik. Där vandrar nu tiotusentals svenska supportrar mot sin första match i VM. Några i främre ledet stämmer upp i Markoolios låt ”Mera mål” och det tar inte lång tid innan hela den blågula massa skanderar:

”Vi vill ha mål, mål, mål, mera mål, och mål det kommer det att bli!
Vi vill ha mål, mål, mål, flera mål, se upp nu attackerar vi!”

Veckans vardagskrönika: Skruva upp volymen en aning

Det är helt otroligt, tänker jag. Framför mig har jag ett klipp på en äldre välvårdad man i kostym. Skägget är kort klippt och håret kammat åt sidan. Kavajen ser ut att vara av finaste märke och mot den vita skjortan bryter en blårutig slips stiligt av. Någon håller upp en spegel framför mannen. Först ser han förvirrad ut som om spegelbilden visade någon annan, sedan när han inser att det är han själv, börjar han gråta. När han ler visar han upp fyra framtänder, resten saknas. Då påminns jag om att han är hemlös, och jag börjar själv gråta.

Efter klippet söker jag på ”Homeless makeover” på Youtube och sitter i ytterligare 45 minuter och tittar på liknande klipp. Till en början reagerar jag som tidigare; varje gång jag får se de hemlösa förvandlas, känner jag hur gråten bubblar upp inom mig. Men efter ett tag börjar gråten ersättas av en besk bismak. Något känns fel. Hur kommer det sig att jag börjar gråta först efter förvandlingen? Snart förstår jag vad det beror på. Den smärta och utsatthet den hemlösa bär inom sig, först blir synlig för mig när han träder in i den ”vanliga” människans skepnad med ett välvårdat yttre. Först då verkar jag kunna relatera; först då återfår han sin mänsklighet.

Nu gråter jag inte längre av klippen. Istället känner jag mig lätt äcklad. För självklart förstår jag att han, trots sitt ovårdade hår och skägg, dåliga hygien och otvättade kläder, äger en mänsklighet, men det är som om jag blivit blind inför den. I alla fall emotionellt bind. Och jag tycks inte vara ensam, alla dessa klipp har miljoner med visningar.

Denna blindhet existerar inte bara på nätet utan också i vardagliga situationer. Varje gång jag ser ett gäng alkoholister sitta på någon parkbänk i Tantolunden, en rumänsk tiggare sitta på tom ölback utanför Gullmarsplans tunnelbaneingång, en missbrukare sitta med uppspärrade ögon på ett trappsteg vid Plattan, är det som om jag stänger av mitt empatiska system och lämnas kvar med ett intellektuellt noterande att personen har det svårt. Ett lika känslolöst noterande som när jag öppnar kalendern och inser att det är den 4 oktober eller som när jag lägger märke till att en av gafflarna i diskmaskinen inte blivit ren och behöver diskas en gång till.

Det skrämmer mig. För samma slags reduceringsprocess förekommer under alla former av förtryck, alltifrån mobbning till religiös och politisk förföljelse. Nazisten skulle inte kunna bränna upp flyktingboenden, översittaren skulle inte kunna egga en annan elev och skrika öknamn efter denna och alla Flashback-troll skulle inte kunna likna muslimer vid avfall eller råttor, om de alla inte lyckats klippa de empatiska banden och avhumanisera deras offer.

Men, hör jag mig själv flika in, det är ju omöjligt att kunna relatera till all världens smärta. Skulle man göra det, skulle man ju gå under. Man måste kunna stänga av för att orka med sitt eget liv. Tyvärr skulle det skulle betyda att samma process som också bidrar till förtryck, inte går att förändra.

Men tänk om den empatiska apparaten inom oss inte består av ett av- och på-läge, utan snarare fungerar som en volymknapp som man kan justera beroende på vilken ljudnivå man orkar lyssna till. I sådana fall skulle man kunna anpassa sin medkänsla efter hur mycket man orkar att ta in, utan att helt behöva stänga av apparaten.

Jag bestämmer mig för att testa tanken och slår på ett annat make-over-klipp. Istället för att se hela förvandlingen, pausar jag i början av klippet när den hemlösa står framför kameran i sin vanliga skepnad. På skärmen tittar tandlös kvinna med brunt fettigt hår in, i kameran. En solblekt regnrock täcker en sliten tröja med den amerikanska flaggan som tryck. Flaggans annars tydliga färger, liknar snarare olika nyanser av brunt. Jag möter hennes blick och försöker att skruva upp min empatiska volymknapp. Först händer ingenting, systemet är avstängd, men så börjar jag sakta märka hur någonting ökar i styrka inom mig. Jag börjar inte gråta som tidigare, men oberörd är jag inte. Och framförallt dukar jag inte under av smärta. Med andra ord behöver man alltså inte hulka av sorg för att känna utsattas personers mänsklighet, det räcker med att skruva upp volymen en aning. Testa själva om det går att höja volymen några decibel, förhoppningsvis blir ni positivt överraskade!