Tävlingsbidrag: Anna Bowall ”Ja må du leva”

Ingen vet vad tindrande ögon är på riktigt om man inte någon gång själv har haft de. Hur man själv känner sin egen blick bränna igenom sten, glittra som solskimret när de reflekteras i vattnet. När alla känslor svämmar över på en och samma gång. När du får träffa din familj efter en lång tid, när U21-truppen i fotboll vinner VM eller när din partner ler. När du dansar som det vore din sista dag i livet ensam i köket, när du sjunger din favoritlåt i duschen eller umgås med människor som uppskattar dig lika mycket som du uppskattar dom. Men även när det är extrapris på naturgodis, när Jojo Moyes släppte en novellsamling eller är netflix har tagit in en bra serie!

Lycka finns i så många olika former och alla kan hitta den, ibland behöver du inte ens leta. för den bästa lyckan kommer naturligt! Det behöver inte bara vara något som får dig att skratta, det kan också vara något som gör dig stolt eller får dig att känna dig älskad. Så det finns verkligen inget som kan slå den känslan! Det är som champagne, poppers och fyrverkerier i magen på en och samma gång som rusar ändå ut i fingertopparna! Det känns som Pharrell Williams “Happy”

För mig kan det kännas som ett sug att vilja göra något galet, ut på äventyr, gärna ta med mig hela världen. För visst finns det perioder när man är nere på botten, samtidigt som man ser samhällen och liv falla sönder ute i media. Men tack vare lyckans kraft orkar man fortsätta och det får mig att vilja ta varenda människa i hand som vandrar på denna jord och dansa i regnet. Som Jennifer Lopez, Claudia Leitte och Pitbull’s “We Are One”.

Absolut kommer det finnas människor runt omkring dig som vill att du ska sitta ner och var tyst. Men, du! Lyssna inte. Sjung lite högre så att dom där bak verkligen hör! För på samma sätt som ett ruttet äpple får de andra äpplena i samma korg att ruttna, får din lycka andra att le! Gör din grej! Släpp sociala medier, gilla-markeringar, ideal och hat! Vi alla kan var solsystemets centrum, det är bara att resa sig upp och glänsa. för det kan vi alla! Som Ceelo Green’s “F**k You”

Vad gör dig glad? Är de när du får ligga hemma ensam eller med någon, kolla på film, ta ett glas, lyssna på musik eller kanske laga mat tillsammans? Härligt! Men det är precis lika okej att ta sig ut till en klubb vid klockan elva och släppa vardagen. Sluta ögonen och låta rytmen sjunka in, släppa loss och vilja stanna tiden. Skratta tills magen värker, dansa till natten blir dag, drinkarna taket och inte bry sig om vakterna kör ut dig långt efter stängning. Det är okej. All lycka är rätt på alla sätt och vis! Som Rihannas “Don’t Stop The Music”

För mig är lycka mina två hundar, min familj, hästarna och mitt livs kärlek. Men på de, även allt ovanstående! För som jag sagt, finns lycka i så många former. Som sodastreamad kärlek! Att kunna bli eskorterad på finmiddag med samma person man kan brottas med hemma på vardagsrumsgolvet så att man byter både näsa och revben med är också lycka, för mig. Men visst, mellan alla dessa rus finns det falluckor, dock finns det alltid en väg upp. För vi behöver kontraster, stjärnor behöver mörker för att lysa! Livet är en musikal och först ut är Darins “Ja må du leva”.

 

Tävlingsbidrag: Yrja Bly ”Lyckan är ett stänk av Tequila”

Lyckan kan vara en katt. Både att ha en och att vara en. En katt kan faktiskt se oändligt lycklig ut. Det gör den senaste katten i mitt liv. Han strålar tillgivenhet ur hela sitt ansikte och kroppen knyter sig av rent välbehag enbart vid anblicken på honom. Han har det bra också. Nu när han bor med oss, min sambo och mig. Ingen av oss arbetar längre och katten, Tikila, har oss hemma i stort sett hela dygnet. Han älskar att få gå ut när han vill och få ströva fritt i den närmaste omgivningen. Och att få komma in igen till den sköna stugvärmen, också precis när han vill. Ibland har han tagit sig en tur för att hälsa på närmaste grannkatten eller till de båda långhåriga syskonen i huset lite längre bort. Synd att han inte kan ta med sig posten hem på en gång när nu lådorna ändå sitter där, tätt ihop och ordentligt fastmonterade i väggen på ett förrådshus.

Möss och råttor gör bäst i att akta sig. Tikila kan sitt jobb och sköter det utmärkt. Både utomhus och inomhus. Dessutom värmer han mina, det vill säga sin mattes, fötter när de blivit frusna av vinterns kyla och golvens drag. Katten uppfyller all den längtan efter ömhet och mjukhet som varje människa trängtar efter bara genom att bära sin silkeslena päls. Visst förekommer det bilar på vår bys grusväg men inte tillnärmelsevis som i samhället som han kom ifrån för över ett år sedan. Då var han fyra år fyllda, nu är han fem och sina första år tillbringade han på landet tillsammans med sina unga ägare och en liten hund. Då var livet inget problem men när dåvarande husse och matte flyttade in till en tätort blev det annorlunda. Bilar blev ett problem och då inte bara en eventuell fara. Tikila blev faktiskt påkörd men klarade sig. Ja, det klart att han gjorde det, kan man tänka. En katt påstås ha nio liv och i hans fall tycks det stämma. Om han har fått några bestående besvär är svårt att säga men han rör sig obehindrat och har inte ont. Och det är ett bra tag sedan olyckan inträffade.

Olyckan gjorde emellertid att tidigare ägare insåg att det inte längre fungerade att ha Tikila bland villor, hyreshus och bilvägar. Vi i vår tur hade just förlorat den katt vi hade tagit hand om på hans gamla dagar. Två år fick vi behålla honom, världens raraste perserkatt, döpt till Dalton. Han fick två år i frihet och lantidyll efter att ha levt hela sitt liv i en lägenhet. Ständiga infektioner i sin, genom avel, trånga nos blev hans öde. Och vårt liv blev ödsligt utan katt. Påsen med torrfoder var halvtom, kattoaletten tömd och rengjord och ack så tom. Nu var förstås den blå toalettlådan från början inte köpt till Dalton utan till Mysan. En vilsegången honkatt från Märsta. Visserligen uppfångad och omhändertagen av två snälla unga män men bodde ensam i ett tomt hus eftersom Mysans räddare inte kunde ha henne hemma hos sig.
Första gången jag såg Mysan, tänkte jag, ”vad liten hon är och så konstigt hon spinner. Det låter som ett tröskverk”. Mysan var verkligen en lustig högljud spinnrock men gammal och sliten samt drogs med stora svårigheter att hålla kroppsvärmen. Hon hade vandrat runt i minst ett år utan att överhuvudtaget ha haft någonstans att bo och det hade satt sina spår. När hon åt sin mat var det lika bra att hålla andan. Vid minsta ljud och rörelse sprang hon iväg och syntes inte till på en lång stund. Turligt kom hon fram igen till sin mat när det blev helt stilla i köket.
Mysan var som sagt, precis som hankatten Dalton, gammal redan från början. Vår början vill säga. För Mysan blev det några somrar här med oss. Hon älskade att ligga i det gröna gräset och låta solen värma hennes stela och ömma kropp. På vintern låg hon alldeles intill ett varmt element och blev hetare än ett strykjärn men jag misstänker att hon frös ändå.

Katten Tikila med en annorlunda stavning av sitt namn mot den berömda drinken Tequila, men med ungefär samma uttal, kommer förhoppningsvis stanna länge hos oss. På kvällarna kommer han in som en torped när ytterdörren öppnas och stannar inne hela nätterna. Åtminstone fram till närmare fem på morgonkvisten. Och det är bäst för Tikila att han håller sig inomhus under nattens mörka timmar. Här finns både lodjur och rävar som gör sina lovar runt boningshus och uthus. Och jag och min sambo skulle bli mycket olyckliga om det hände vår lille gunstling något. Honom som vi har blivit så ordentligt berusade av. Vår egen älskade svarta lyckliga katt, Tikila.

Tävlingsbidrag: Arvid Svenske ”Världens galna riverdance – lyckan som en flod på jorden”

Lycka. Klyschigt nog är den flyktig, och klyschigt nog vet man oftast inte vad man har förrän man tappat den. Lycka, börjar jag tro, förstår man nästan aldrig direkt. I varje fall inte omfattningen av den.

Lyckan är ganska väderbetingad, för det första.

På sommaren, mitt i juli ungefär, händer det att jag ser bilder på snöstormar och inte vet vad det är jag ser på. Som om jag aldrig känt en fryskall vind mot kinden och kurat i tung blåst, aldrig behövt tunga kläder (Peps kanske absolut starkaste argument för sommaren, mot vintern i ”O’boj”), som om min kropp inte minns att den varit i vintern. Samma sak kan ske i januari när kroppen inte minns hur det känns att inte behöva dra ihop sig och uthärda den bistra kylan, hur en julibris istället värmer ens bara armar och det utomhus till och med kan vara för varmt. I Bagdad längtar man till Kairo. I Kairo till Bagdad. I Irkutsk till Port of Spain. I Bujumbura till Stockholm. Och så vidare världen runt, för ja, gräset är allt som oftast grönast på andra sidan.

Lyckan som en flod som flyter med, och då och då möter krökar på floden, dammar. Därför blir det ofta en ketchupeffekt när lyckan väl släpps lös, en tsunami av känslor spirar varje vår.

Tyvärr fungerar kanske lycka och sorg på samma sätt. När man är mitt i sorgen är det svårt att återkalla helt den känsla som lyckan ger en, och när man befinner sig i lyckan vill eller kan man inte återkalla hur djup sorg känns. Man behöver kanske inte känna efter när man är lycklig. Kanske är lycka det Paul Simon beskriver som ”a period of grace/ where your brain just takes a seat behind your face”.

Jag är svag för irländsk folkmusik. När jag hör en fiddle och en trumma med riverdance-rytmen får jag så gott som alltid gåshud och min kropp liksom lystrar till den. Jag vill kliva ned i den floden, i världens galna riverdance. Det kan hända med svensk folkmusik också, det kan hända med americana, en fransk chanson, med viss sitarmusik och så vidare också. Det är nog en längtan, ett vemod, en blues som är universell. Men den bär stora stråk av lycka.

Man får några skärvor med sig varje år. En eller två eller ett par från hösten och vintern, några fler från våren och sommaren. Spontant kommer jag på ett par tre stycken av pur glädje. En på festival, då jag satt under skuggiga träd och precis nådde en nivå av fylla som skärpte och mjukade upp alla detaljer jag tittade på (speciellt en björk som varsamt släppte hängen av sporer till marken), en med mitt ex som när vi tittade ut över Riddarfjärden en sommardag som jag förstörde genom att på frågan ”vad tänker du på?” svara att jag tänkte på att just den här stunden är motsatsen till krig och att jag någon timme senare skulle gå och jobba. Och när jag träffade min nuvarande flickvän och vi för första gången kysstes i Vitabergsparken. Faktiskt alla gången vi omfamnats eller kyssts.

När jag tänker efter finns det förstås ett antal. Flera, hur många som helst. Nog att fylla memoarer med.

Liksom en memoar är lycka individuellt. Att ta det lugnt är mångas sätt, att ägna sig åt något kreativt, Voltaire tyckte man ska ”odla sin trädgård”. Att leva länge, kanske? Violet Brown från Jamaica, världens äldsta kvinna som förra året fyllde 117, säger att hennes hemlighet är starka gener, Bibeln och kofötter. Eller live fast and die young kan ju också vara lycka på sitt sätt. Om än inte lika mätbart, för när man är lycklig… vet man inte alltid om det, som vi vet.

Avslutningsvis finns något jävligt häftigt som jag först hörde om från rapparen Houman Sebghati. ”Världsvinden” inleder efter en introduktion av Dogge Doggelito hans album ”Alkemisten” från 2010, och världsvinden har sedan dess varit ett begrepp jag tagit till mig. Ibland känner man den. Jag har känt den på Skinnarviksberget i Stockholm, Stigberget i Göteborg, i parken Buttes Chamont i Paris, i byn Hanumanhalli i Karnataka i Indien, Triestebukten som delar Slovenien och Italien. Och så vidare. Ibland känns det som om just den vinden du känner, känner hela världen.

Den samhörigheten.

Det kanske är lycka.

Tävlingsbidrag: Anna Johansson ”När blev jag för vuxen för barnslig lycka”

Det var en vanlig tisdag i maj. Försommar och strålande sol utomhus. Jag stod i köket i pannkaksos för jag hade som vanligt glömt sätta på fläkten. Femtiofyra pannkakor med jordgubbssylt var beställt av familjen. Min minsting kom inspringande i köket med boken om busiga Berra i högsta hugg. Den handlar om en pappa som inte vill bli vuxen.
– Vi läser den efter maten sa jag på ett vuxet och förståndigt sätt.
Min dotter hoppade jämfota in i köket.
– Mamma! Vad tycker du är roligast att göra i hela världen?
Jag hällde koncentrerat i exakt rätt mängd pannkakssmet i stekpannan och svarade frånvarande.
– Vad tror du mamma tycker?
Jag såg att den tjugonionde pannkakan hade bränt fast och svart rök steg farligt nära brandvarnaren. Det kommer att bli svårt att diska stekpannan efteråt tänkte jag dystert.
– Tvätta, diska och kanske titta på telefonen, sa dottern och hoppade ut ur köket igen nöjd med sitt svar.
Va? Nej, nej. Jag tycker inte att det roligaste som finns är att städa och diska.
Jag stannade upp i pannkakestekeriet. När blev jag sådär tråkigt vuxen som ser ut som en som bara gillar att göra slentrianmässiga vardagssysslor på löpande band och glo i en telefon. Var det när jag fyllde myndig eller när jag fick ett jobb som krävde vårdad klädsel och fina skor? Varför kan inte jag vara mer Busiga Berra-lik och göra barnsliga saker och vägra tråkvuxenheten? Inte helt hållet kanske, för då skulle jag förmodligen bli inspärrad. Men litegrann, ibland. Det slog mig att jag är så upptagen med att fånga alla mina vuxenpoäng genom att rengöra kylskåpet, deklarera, sortera kryddhyllan i bokstavsordning och hitta sockpar i tvätten att jag glömmer bort hur det är att ha roligt. Bara tankarna gjorde mig så stressad att jag slängde i mig fem godisbitar ur barnens kvarglömda godispåse. Jag tittade på ett vingummi. Inte kan det väl vara så att tjuvätande av socker är det som jag nu i vuxen ålder identifiera lycka med? Det kan väl inte heller vara att slaviskt följa instagram och andra människors lyckliga liv. Det slog mig att jag ofta tittar på mina barns lek, men egentligen inte ser dem på riktigt. Hjärnan är för upptagen med att tänka saker som: ”Oj, hoppas han inte slår sig nu.” ”När behöver jag börja med middagen” och ”Var la jag egentligen sonens mattebok.” Varför kan inte jag som vuxen fångas in i lekens enkla lycka. Går inte det? Kanske är det alldeles för sent.

När jag var barn gillade jag att springa barfota i nyklippt grönt gräs och hoppa från högsta avsatsen i hopptornet. Vattnet var alltid kallt och brunaktigt. När slutade jag att tycka om det? Har jag ens slutat att tycka om det? Jag lämnade pannkakorna åt sitt öde, krånglade i min baddräkt och smög ut. Jag satte mig på ett klibbigt varmt säte i en kvav bil och körde till närmaste badplats. Efter att jag hade parkerat började jag gå i gräsbacken ner mot sjön. Jag såg mig över axeln. Ingen såg. Med snabba steg började jag springa i det nyklippta gräset. Jag sprang så fort att jag nästan snubblade och då och då gjorde jag ett indianhopp. Tjoho, vad galen jag kände mig! Jag kände lyckliga bubblor i magen, tills jag verkligen snavade på mina egna ben och låg i gräset med ett skrubbsår på högerbenet. När jag äntligen kom fram till stranden, var jag tvungen att sätta mig ner och pusta ut en stund i sanden.

Jag behövde sällan ”pusta ut” som liten. Då flöt livet på i en oändlig sträcka av aktiviteter. Oj, vad hopptornet såg högt ut insåg jag. Kanske hade de byggt till en våning sedan jag var liten. Med darrande ben klättrade jag upp i den rangliga stegen till avsatsen längst upp i hopptornet. Väl där sneglade jag över kanten. Å, jösses. Hela världen snurrade av svindelyrsel. Jag började genast tänka på sannolikheten för olika skador som jag kunde åsamka mig genom att hoppa ner. Kanske bryter jag benet, armen eller näsan. Tänkte jag såhär när jag var barn? Nej, förmodligen inte. Ett barn är så omfamnad av allt som livet innebär. Ett barn är så upptaget med att hitta lyckan i varje sekund av ett sommarlov, att det inte hinns med några nojor. Det är därför det är så svårt att hitta verklig otvetydig lycka som vuxen förstod jag plötsligt. Det är hjärnans fel. Det där viktiga organet som envisas med att utvecklas hela tiden. Som vuxen vrider vi och vänder på situationer. Vi letar efter svagheter, felaktigheter och baksidor av allt. Det är en överlevnadsinstinkt för att undvika faror och skydda oss och våra barn från farligheter. Men den hindrar oss också från att kasta oss ut med en ensidig känsla av total lycka. Jag blundade och gick fram till kanten. Jag trotsade hjärnans protester och med ett skrik tog jag ett kliv ut i luften och landade i iskallt vatten. Det positiva: Jag överlevde. Det negativa: Jag kommer förmodligen att bli dunderförkyld. Mitt vuxna tråkjagshjärna jobbade för högvarv. Men en liten röst inom mig hyllade livet. Vilken lycka! När jag simmade in till kanten igen lovade jag mitt vuxenjag att våga ta för mig mer av den barnsliga ofördärvade lyckan.
Om en stund.
Men innan dess måste jag gå hem för att steka en sisådär tjugofem pannkakor till.

Tävlingsbidrag: Carin Stagnell ”Lyckans och tacksamhetens balkong”

Jag har aldrig tidigare sett kvinnan på bussen. Hon med det smutsiga, långa och hoptovade håret som närmast liknar en typ av ofrivillig dreadlocks. Ensam och med bortvänd blick.

Hon brukar åka med samma buss som jag, sluten i sin egen värld. Jag får veta av en annan resenär att ”hon är uteliggare och hemlös”. Är det hennes enda identitet? Utkastad i ensamhetens mörka hav där tron på det goda med all säkerhet har fått sina törnar.

Kvinnan på bussen har inte lämnat mig oberörd, snarare rörd. Jag står på min balkong en kväll och kan inte låta bli att tänka på henne, ”uteliggerskan”. Det är en mörk höstkväll med regn som piskar mot rutan och björken utanför min balkong låter sina kala färglösa grenar utan lövverk fladdra livlöst i vinden. En sådan kväll man vill få vara inomhus och tända ljus och kura ihop sig i soffan med en skön pläd och en god kopp kvällste. Var finns hon denna regniga kväll när vinden viner snålt? Har hon tak över sin arma kropp och själ?

Där står jag med mina egna tankar och jag fryser. Jag bestämmer mig för att stå kvar i kylan ytterligare en stund och frysa för att känna och försöka förstå. Och vad skall jag kunna förstå om jag aldrig varit i hennes situation? Det är så lätt att säga ”jag förstår hur det känns”. I verkligheten är det en stor lögn. Efter en stund går jag in i mitt ombonade hem och stänger balkongdörren och lämnar kylan och regnet där ute. Jag upplever helt plötsligt en känsla av lycka och tacksamhet över min egen situation och mitt trygga liv.

Mina balkongkvällar har ibland blivit lite av en kvällsritual. Gärna regniga höstkvällar men också stjärnklara kyliga kvällar. Kvinnan på bussen, hon som inte har någon egen dörr att varken öppna eller stänga har helt klart lämnat både intryck och avtryck. Jag tänker ofta på henne och alla i hennes situation när jag står där ute på balkongen i kyla och regn. Tänk att slippa vara uteliggare, det är en lycka i sig!

Men mitt i dessa känslor av tacksamhet kommer också det stora vemodet svepande med stor kraft. Varför är det så många i vår värld som aldrig kommer i närheten av en ombonat hem? Och varför känner jag mig så tacksam över mitt eget liv när jag tänker på dessa utkastade medmänniskor som lever i nöd och fattigdom. Måste jag väga mitt liv mot det liv kvinnan på bussen lever för att förstå hur bra jag har det?

I mina blandade tankar av egoism och humanism så är jag faktiskt tacksam över min balkong som ger mig utrymme för reflektioner. En varm lägenhet finns för mig dit jag kan vända precis den stund jag så önskar. Och jag tar det som en självklarhet och med en lyckokänsla.
En stjärnklar kväll kan jag lyfta blicken och se alla himlens stjärnor från min balkong. Det kan vara gnistrande kallt. Min mamma berättade för mig när jag var barn om de olika stjärnornas namn. Karlavagnen, Lilla och Stora Björn. Orions bälte o.s.v. stjärnhimlen var för mig en sagovärld. Jag reste i fantasin bland himlavalvets alla stjärnor.

Jag undrar om kvinnan på bussen också en gång fått varit det lilla barnet som fått uppleva all den fantasi ett barn kan uppbringa? Bär hon på krossade drömmar? Blev hon sedd, eller bara förbisedd? Hur kunde det bli såhär och varför?

Kanske väntar hon på att stjärnhimlen också ska sprida lite ljus över henne en kylig vinterkväll. Tankar, reflektioner, lycka och tacksamhet – på en balkong.

Tävlingsbidrag: Lottie Ålhed ”I huvudet på en grå panter”

En alldeles helt vanlig torsdag, hur underbart är inte det?!
Dagarna går och allt ”går sin gilla gång”, så också mitt eget så kallade
pensionärsliv.
Fyra månader sedan, exakt på dagen som i dag är ”checkade” jag ut från
mitt nu, före detta arbete.
Det har jag inte ångrat en minut, trots att pensionen är ”löjeväckande” låg med tanke på ett livslångt ”knegande”.
Som tur är hör jag till ”den lättroade” typen som trivs i ”vardagslunken”
Kanske du som är lite till åren kommen minns den också? Pär Lagerkvist fina dikt:
-”Du är visst lycklig för ingenting, blott för att det så ska vara. Mig måste livet ge kostbara ting så strålande underbara”.
Ett fantastiskt poem om en leende kärlek som är sig själv nog..

”Lycka” är ett begrepp som inte är så lätt att ha bestämda åsikter kring.
”Var och en sin egen lyckas smed” som det så fint heter.
Mig lockar i alla fall den till synes ”grå vardagen” med mycket tänkande, skrivande, lyssnande och reflekterande.
I P1-programmet Stil (som leds av journalisten Susanne Ljung) har jag t.ex lärt mig en hel del om modeskapare m.fl celebriteter.
Christian Dior t.ex var en stor fan av färgen grå.
Grå är ingen färg har jag lärt mig. Den är på en gång ingen färg, eller alla färger. Spännande men neutral.
Extremt skiftande och okulört. Påverkas likt en kameleont av ljuset.
En kontrastfärg som framhäver och lugnar ner.
I mitt tycke kanske t.o.m ”lyckan” kan sägas komma ut ur ”det grå” stunderna mitt emellan alla ”måsten” då tankarna får fara fritt.
Minns en gammal mors uttryck nu när jag själv ”kommit upp i åren”.
Kanske är det också fler än jag som känner igen sig i ”de äldres” uttryck:
-”Bara man får vara frisk och ha hälsan”.
Numera känns inte uttrycket lika ”mossigt” längre, som det gjorde i min ungdom.
Mer som något eftersträvansvärt faktiskt!!!
En önskan och ett konstaterande.
Hälsan är nummer ett!!! Allt det andra är bara ”grädde på moset”.
En självklarhet, eller??
Fungerar inte den ”grå vardagen” så är ju alla storvulna planer förgäves!
Idag är det ”snabba puckar” som gäller.
”Mycket vill ha mer” är devisen men den eftersträvansvärda ”lyckan” – vad den nu kan sägas vara? verkar i många fall lysa med sin frånvaro med ökande stressrelaterade problem som följd.
Den psykiska ohälsan brer ut sig, nu också ännu längre ner i åldrarna.
Dagens motto är ”ju mer desto bättre” vilket verkar vara en sanning med modifikation. Diabetes och barnfetma ökar, storleken på godispåsarna likaså.
Men som den ”grå pantern” (i sina bästa år) jag är vill jag nu nu ”flagga” för den grå vardagens små glädjeämnen.
Min lycka är helt enkelt grå och extremt skiftande i regnbågens alla färger när ljuset faller på!!!
Låt vardagens små ”grå” bestyr få den respekt de förtjänar!!!
Vad vore livet utan ”vardagslunken”?
Helt värdelöst i min mening. Eller vad tycker ni?