Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian ”Min hatkärlek till snön”

Visst är det vackert när snön faller mjukt över landskapet. Just nu liknar min utegård det vackraste julkort.  Det är bara det, att snön kommer två månader försent. Julkorten hör faktiskt ihop med jul om jag inte missminner mig. Jag tillhör nämligen den kategorin av människor som vill ha snö i december. Lagom till Lucia ska den falla och ligga kvar som ett vackert täcke en bra bit in i januari. Sedan räcker det för min del. Naturligtvis förstår jag att de sportlovslediga vill åka skidor, både på längden och på tvären. Nu är det bara det, att nu faller det så mycket, att det lär ligga kvar även till påsk.  Då blir naturligtvis de som är påsklovslediga glada. Många brukar boka resor till fjällen även under detta lov.

Själv har jag både sportlov och påsklov. För den skull önskar jag mig inte en massa snö till dessa lov. Den främsta anledningen är naturligtvis att jag är rädd för att halka. Jag har klarat mig hyfsat bra denna vinter. Som jag skrev i en tidigare krönika fick jag agera räddande ängel för ett tag sedan. Nu vet jag inte om det var halkan eller det enorma lager grus som fick mannen att falla huvudstupa. Då såddes ett frö i min arma skalle. Det fick mig faktiskt att ta mig en allvarlig funderare på att skaffa broddar. Tro det eller ej men nu har kärringen broddar. Jag fick dem av en vänlig själ som ansåg att jag inte behöver halka runt nu när jag passerat 60. Likt ett barn blev jag oerhört fascinerad av paketet som jag fick i min hand.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. (…) De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. Ljudet som uppstår när jag vandrar omkring gör att jag blir uppmärksammad under mina små utflykter i det vintriga landskapet. De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden. För er som inte vet vad Flanaden är kan jag upplysa att det är en inglasad galleria.

Nu måste jag även ta upp det där med snöröjning i min lilla stad. Eller rättare sagt avsaknad av snöröjning. Inte ens hyresvärden bemödar sig att skotta snö. Hos oss får hyresgästerna själva skotta. Likadant är det när jag försöker gå bort till Maxi. Jag pulsar i snö hela vägen. För att underlätta promenaden brukar jag gå i hjulspåren som ett och annat fordon lämnat efter sig. Det brukar vara halt i hjulspåren. Det problemet är nu eliminerat när mina broddar sitter på plats.

Jag läste en artikel om jämställd snöröjning. Detta fenomen tillämpas tydligen i en av Sveriges städer. Med det menas, att gång- och cykelvägar prioriteras. Det har nämligen gått upp för dem som är ansvariga för snöröjningen, att just gående och cyklister har svårast att ta sig fram när det kommer rikliga mängder av snö. Detta vore väl något som min stad, Oskarshamn kunde ta efter. Icke, sa Nicke. Här är det bilisterna som ska prioriteras. Trots att just bilister är de största bovarna när det gäller miljöförstöring. Det kan ju till och med en femåring räkna ut.

Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. (…) Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Nu får ni inte tro, att vi helt saknar snöröjning i vår lilla stad. Naturligtvis kommer snöplogen och rensar gatorna på snö. Ibland med sådan entusiasm, att en och annan bil blir begravd under de stora vallarna. Det som i vanliga fall är trottoar och gångbana för gående upphör att existera. Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. Jag älskade snön. Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Visst bör jag vara glad att det finns något som kallas snöröjning. Det är jag också. För snöröjningen brukar sammanfalla med tidpunkten när det utgår övertidstillägg. Vilket sammanträffande kan det tyckas. Men det som retar mig mest när det gäller snöröjning är när det kommit en liten gnutta snö, som nästan inte är synlig. Då kan ni slå er i backen på att det ska röjas snö. Vid sådana tillfällen ryker en och annan kullersten. Med tanke, att det ibland inte finns någon snö att röja för dessa snöplogar ett oväsen utan dess like. Jag har till och med sett att det slagit gnistor i asfalten.

Därför kan det tyckas att det är lite bakvänt här i min stad. Så är det kanske lite runt omkring i vårt avlånga land. Något som också har slagit mig är, att bussarna kan vara upp till tio minuter försenade när första snön kommer. Däremot punktliga när det fallit decimeter med snö. Jag ska avsluta, som jag startade denna krönika. Det är så vackert ute i naturen nu. Snön ligger vit på taken. Det är bara det, att inte ens tomten är vaken. Han kom och gick för tre månader sedan. Det var då jag ville ha det snötäckta landskapet. Just då ville jag pulsa i snön och slänga en och annan snöboll. Inte nu. Jag är nämligen en person som älskar snö när den kommer under rätt årstid. Nu när vi inne i mars vill jag se snödroppar och krokus. Kan ni förstå det? Eller måste jag ta det en gång till?

monika Chan

Vinnaren av februaris skrivartävling: Ida Wickström ”När ridån gått ner”

Klockan är 16.00 och min kropp vill inte längre sitta upp. Det skjuter blixtar i mitt huvud och jag vet att det är för att jag inte ätit tillräckligt mycket idag, utan istället jobbat alldeles för hårt. Men jag har ju lärt mig att det är något bra, så jag försöker andas genom smärtan. Snart är det över, bara lite till. Bara lite till. Runt omkring mig sitter ytterligare 10 tjejer med blixtar i huvudet. Men som också trycker undan dem och flitigt antecknar det som skrivs längst fram i klassrummet. Välklippt hår, fint smink som inte är överdrivet utan naturligt, fina kläder som inte är för vågade men inte heller tråkiga. Alla är vi smarta, men inte besserwissers. Vi är roliga, men också seriösa. Vi är smala och vackra och strävar alla efter utseendenormer, men säger ständigt till alla andra att de är fina som de är. Vi spenderar tid med vår familj, men går på fester för att inte bli stämplade som tråkiga. Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det finns så många som ständigt ska tillfredsställas, föräldrar, syskon, kompisar, lärare, vuxna, barn, pojkar, flickor. Kampen efter bekräftelse är konstant. För vi är duktiga flickor.

Det är inte synd om mig. Jag föddes i ett demokratiskt land som är jämställt med högt välstånd. Jag är vit. Jag är straight. Jag har två föräldrar med eftergymnasial utbildning och välbetalda jobb. Jag bor i den rikaste kommunen i Sverige. Jag har en fin kärnfamilj med föräldrar som fortfarande är gifta, och duktiga och älskvärda syskon. Jag är duktig på sport, och lär mig direkt i skolan. Jag har lätt för att prata med nya människor, och har många kompisar. Jag ser ut som man ska, beter sig som man ska. Jag jobbar och tjänar egna pengar, och går natur på gymnasiet för att “hålla alla dörrar öppna”. Jag är ungefär så privilegierad som en människa kan bli. Det är det som är problemet.

Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer?

Det finns ingenting som säger att jag inte borde lyckas i livet. Ingenting som jag kan peka tillbaka på och säga “det var på grund av det där som det inte gick”. Jag har alla förutsättningar som någon någonsin kan önska sig. Och det är det som är så jävla läskigt. Varje gång som jag känner att jag inte kan komma upp ur sängen blir jag rädd. Är det nu det händer? Varje gång jag sitter där framför mina läxor, oförmögen att öppna boken. Är det nu det händer? Varje gång jag känner att jag faktiskt inte vill göra någonting alls. Är det nu det händer? Det som alla pratar om. Det som alla varnar en för. Men som de ändå vill att man ska sträva efter. Är det nu jag spricker?

Jag tror att rädslan för att misslyckas nästlas in i en på samma sätt som utmattningen. Det kommer gradvis, utan att man märker det, tills den plötsligt bara är där. Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det. Förväntas sträva efter det. Du behöver inte vara duktig, men det är jättebra att du är det. Du har ju jättefina betyg, men du vet att vi skulle älska dig ändå va? Vi är stolta över dig. Fucking bullshit.

Det är ingen som rakt ut säger till dig att du måste vara perfekt, men du förväntas vara det.

På kvällarna så kan man inte sova. För man ligger och planerar morgondagen i detalj, hur man ska kunna möta allas förväntningar och samtidigt kunna vara lycklig. Om allt bara går exakt som planerat. Jag får inte förstöra något nu.

Min största rädsla är ett riktigt I-landsproblem. En människa kan vara rädd för hundra olika saker, den ena värre än den andra. Krig, döden, svält, ensamhet. Och även om dessa rädslor är hundra gånger värre än min, gör det den inte mindre verklig. Mindre läskig. För jag blir ständigt påmind om hur duktig jag är. På allting. Och det är ju jätteskönt, verkligen. Men vad händer om jag inte klarar det? Jag har alla förutsättningar för att nå dit alla vill. Men vad händer om jag inte når dit? Vad händer om jag förlorar mig själv och blir någon helt annan? Vad händer om jag aldrig blir lycklig? Varje litet tecken på brist skickar ilningar genom min själ. Jag vågar inte vara ledsen, vågar inte känna mig trött, besviken eller arg. Jag borde inte vara det. Jag får inte vara det. Snälla Gud låt mig inte bli deprimerad nu, det går ju så bra. Snälla Gud, gör så att jag klarar mig igenom vårterminen också. Jag är rädd för mig själv för jag vet inte vad jag är kapabel till. Den där sidan av mig själv som jag ständigt trycker undan för att den inte passar in i vårt samhälle, tänk om hon bryter sig ut? Jag har tejpat in henne så hårt, med allt jag har, men man vet aldrig. Hon lurar alltid bakom mig, och varje gång jag känner hennes andetag mot mitt öra så slutar hjärtat att slå. Hon får inte komma fram. Inte nu.

Klockan är 16.30 och min kropp vill inte längre sitta upp. Men jag sitter kvar.

Tävlingsbidrag: Marie-Louise Söderström ”Att våga känna”

Hur kommer det sig att vi är rädda för att våga känna? Vad är det som hindrar oss? Och varför är vi rädda för att se? Vad är vi rädda för?

Vi lever i ett datasamhälle där det blir än mer normalt att interagera via nätet än via sociala sammankomster. Varje person mer eller mindre äger en mobiltelefon, ända ner till 6-årsåldern. Vi har inte tid för varandra på samma sätt som för 100 år sen. Vi ska vara överallt samtidigt; vi ska vara perfekta föräldrar, vara vårt jobb troget, hinna med social samvaro, förhoppningsvis kunna träna, utbilda oss och hänga med omvärlden. Barnen ska hinna med skolan, ha fritidsintressen och träffa kompisar. Vi alla lever i en fantasivärld om vi tror att vi kan leva i det tempot utan att stanna upp och känna efter. Vi vuxna blir stressade, våra barn blir stressade. Vi mår dåligt, blir sjuka och sen undrar vi varför.

Vi ska vara överallt samtidigt; vi ska vara perfekta föräldrar, vara vårt jobb troget, hinna med social samvaro, förhoppningsvis kunna träna, utbilda oss och hänga med omvärlden.

Det är ju inte så konstigt; vi vågar ju inte känna efter. Det enda rätta vore att stanna upp och fråga oss själva varför vi mår som vi mår, men istället går vi utanför oss själva och frågar andra hur vi mår. Är det inte konstigt?

Vi blir utbrända, deprimerade och får sjukdomar som inte fanns för 100 år sen. Kan det bero på att vi är så stressade att vårt system inte fungerar som det borde? Vi får massa felvisningar som ingen har svar på, just för att det egentligen inte är något fel, men för vi tror att det är så, eftersom det visar sig fysiskt. Det ligger alltså inte på en medveten nivå, utan på en undermedveten. Och för att komma åt det undermedvetna måste man börja våga känna och jobba med underliggande trauman – gamla programmeringar (man skulle kunna se oss som olika dataprogram där allt från födseln och innan födseln har programmerats in).

Men dessa programmeringar är egentligen inte vilka vi är. De baseras på våra föräldrar, vår omgivning, vår kultur, miljö och de strategier vi blivit tvungna att skapa för att klara vardagen. Allt detta tillsammans med våra tankar om oss själva, kan skapa sår inom oss. Och när vi blivit sårade och inte gjort någonting åt det, kan fysiska sjukdomar uppstå.

Alltfler ungdomar blir stressade av pressen att få höga betyg i skolan. De får ångest och börjar äta tabletter för sin ångest istället för att lyssna på vad ångesten vill säga.

Alltfler ungdomar blir stressade av pressen att få höga betyg i skolan. De får ångest och börjar äta tabletter för sin ångest istället för att lyssna på vad ångesten vill säga. Och själva tabletterna de äter skapar mer ångest, då det kan vara en av hundratals biverkningar. För att inte tala om självmord; tänk att det kan vara en biverkning.

Tänk om man införde Yoga, medveten andning, Chi gong, Tai chi, Meditation och Samtalsgrupper på schemat. Vore inte det underbart? Då skulle alla få en chans att landa i sig själva och reflektera.

Så är det inte dags att införa självmedvetenhet i skolan? Då får vi en möjlighet att prata om våra känslor istället för att kapsla in dem – vara mer i nuet och börja våga känna – och det redan i låg skolålder. Tänk om man införde Yoga, medveten andning, Chi gong, Tai chi, Meditation och Samtalsgrupper på schemat. Vore inte det underbart? Då skulle alla få en chans att landa i sig själva och reflektera.

Jag tror att det är en början på problemet. Vad tror ni?

Tävlingsbidrag: Isabella Karlsson ”Jag är ett lejon”

Jag är inte modig. Det säger jag högt utan att skämmas. Men jag är ett lejon. Jag ÄR ett lejon.

Som barn var jag ganska ängslig i skolan. Blyg och tyst. Tittade gärna ned i golvet när någon talade till mig, liksom för att undvika att bli slukad av något outtalat hot. ”Hon är ju så tyst”, sa lärarna till min mamma på kvartssamtalen, nästan anklagade, som om hon hade kunnat göra något åt det! Det var bara så obehagligt att vara med människor. De gjorde så många oförklarliga saker, skrattade om man gjorde fel, tittade konstigt om man inte svarade på tilltal. Jag ville helst inte synas, inte bli sedd. Kunde inte alla bara lämna mig ifred? Kunde jag inte bara få vara?

Som barn var jag ganska ängslig i skolan. Blyg och tyst. Tittade gärna ned i golvet när någon talade till mig, liksom för att undvika att bli slukad av något outtalat hot.

Jag hade en trygg uppväxt, vaggad av sagor som mamma högläste för mig och min bror om kvällarna. Spännande berättelser om spöken, drakar och modiga barn som löste mysterier. Sorgliga berättelser om död och sjukdomar. Kärleksfulla berättelser om vänskap. Humoristiska berättelser om starka barn, flygande farbröder och kastrullförsäljande familjer som reste i karavan längs vägarna. Böckerna vi läste var som vänner, som drömmar om en annan värld, en annan tid. Något lugnt, tryggt och säkert.

Jag fortsatte att läsa själv när jag blev lite större. Mest älskade jag de rysliga, skrämmande, läskiga berättelserna. Där kunde jag känna mig som hjälten i boken, stark och modig. Jag var som flickan som räddade tiden, som pojken som dödade draken, som syskonen som räddade lejonet och landet från vinterkylan, som detektiven som löste mordet, som mannen som dödade vampyrerna. Alla var jag, och jag var inte rädd. Berättelserna följde mig aldrig in i drömmarna på det sättet att de skrämde mig, även om den vänliga bibliotekarien med de hornbågade glasögonen, bekymrat varnade mig för vad de kunde göra med mig.

Där kunde jag känna mig som hjälten i boken, stark och modig. Jag var som flickan som räddade tiden, som pojken som dödade draken, som syskonen som räddade lejonet och landet från vinterkylan, som detektiven som löste mordet, som mannen som dödade vampyrerna.

Idag har jag kommit över min värsta ängslighet och rädsla för människor, även om människor fortfarande kan skrämma mig ibland. Det har jag bland annat teatern att tacka för. När jag började med den fick jag vara någon annan, kunde vara modig och stark, utan att riskera att bli sedd som den ”lilla blyga flickan” alla tyckte att jag var. Att spela en roll var enklare än att vara den människa man är. Det är nog av samma orsak jag blev lärare. Det är en roll jag spelar, inte den jag egentligen är.

Under en period i min barndom var jag rädd för mörker. Jag bävade inför att gå hem från kompisen på kvällarna, särskilt under höstarna med de ljud som stormarna kunde skapa och de fantasier som uppstod i mitt huvud under den korta promenaden. Jag kan minnas hur hjärtat bultade, hur jag andades, hur svetten trängde fram och gjorde mina händer kalla. Det var egentligen inget som jag trodde skulle hända, bara det att allt såg så annorlunda ut i mörkret, men det gick över och det har jag min mamma att tacka för. Hon lärde mig några strofer ur en dikt. ”Var inte rädd för mörkret, ty ljuset vilar där. Vi ser ju inga stjärnor, där intet mörker är.” De orden blev som en slags mantra, en värnade metafor om att inget ont finns där ute i världen. Och att stjärnorna om kvällen, de ser allt. De ger oss styrka och ljus. Mörkret på natten, om kvällen, i källaren, i rummet när nattlampan släckts var inte farligt. Allting var som vanligt, som i dagsljus, fastän det var mörkt. Nu älskar jag att gå ut en mörk kväll och titta upp mot himlen, lyssna på alla ljud, känna hur det luktar. Andas.

Det är bara en sak som är konstig. Nu, som vuxen, är det mycket mer som skrämmer mig än då.

Det är bara en sak som är konstig. Nu, som vuxen, är det mycket mer som skrämmer mig än då. Höga höjder på grund av fallrisken, höga farter på grund av krockrisken, trånga utrymmen på grund av kvävningsrisken, vistelse i staden på grund av överfallsrisken, miljöutsläppen, kärnvapenhoten, tuppfajtande landsledare och att något hemskt ska drabba mina barn. Men trots att ”den ängsliga lilla flickan” kan skymta förbi ibland så känner jag mig som ett lejon. Ett lejon som är beredd att försvara och bekämpa allt som hotar mina barn. Jag är inte modig. Men jag är ett lejon. Jag jagar bäst i mörker!

Tävlingsbidrag: Monika Chanovian ”Pensionärsångest”

Alla bär vi på olika rädslor. En del föds vi faktiskt med. Det som vi alla har gemensamt är att vi är rädda för att falla omkull och att utsättas för höga ljud. Allt enligt forskningen. Jag köper dessa förklaringar direkt. Jag är livrädd att falla omkull. Speciellt den här årstiden. Agerade faktiskt räddande ängel häromdagen. En äldre man föll pladask mitt framför näsan på mig. Han kom där i all sköns ro med en blomsterbukett i handen. Helt utan förvarning föll han huvudstupa. Med hjälp av en yngre förmåga fick jag honom på fötter. Han skämdes. Det såg jag på honom. Inget att skämmas för, sa jag till honom. Den här förbaskade halkan tar livet oss, svarade jag. För ett ögonblick övervägde jag inköp av broddar. Ursäktade mig med, att så gammal är jag inte än.

Den andra rädslan som vi föds med är att utsättas för höga ljud. Jag kan väl säga, att jag har lyssnat på mycket rockmusik i mina dagar. Det är säkert en anledning till, att hörseln inte är den bästa. Där har jag mig själv att skylla. Det värsta jag vet, är barnskrik. Nu får ni absolut inte tro att jag inte gillar barn. Det gör jag. Ibland lite för mycket. Nej, det jag menar är skrikiga och trotsiga barn på restauranger, bussar, tåg och flyg. Vid sådana tillfällen flyger Britt-Marie i mig. Ja, vet ni inte vem Britt-Marie är blir det svårt. Hon är en av huvudpersonerna i Backmans böcker. Jag vill kunna sitta i lugn och ro och äta min mat utan ett fasligt skrikande och springande runt bordet. Tanken att lägga snavben har fallit mig in ibland. Då har jag sagt, skärp dig för fan Monkan. Barnen är små. De måste få röra på sig. Kanske de övar på sitt vårskrik precis som Ronja Rövardotter.

Nu kan inte några gangsters hindra mig från att gå till affären.  Vet ni, jag har bra lust att dra av dem rånarluvan. Tänk, att se minen på dem när en äldre kärring sliter av dem luvan.

Sedan har vi en massa andra rädslor. De är också gemensamma enligt min mening. Visst är vi alla rädda för att bli sjuka, överkörda av en bil eller bli rånade av några gangsters. Eftersom det har varit ovanligt många rån i min lilla stad, har väl tanken slagit mig, att vara rädd. Nu kan inte några gangsters hindra mig från att gå till affären.  Vet ni, jag har bra lust att dra av dem rånarluvan. Tänk, att se minen på dem när en äldre kärring sliter av dem luvan. Det är kanske så, att jag inte har vett att bli rädd ibland.

Alla har vi nog vardagliga rädslor. Det syns inte på oss. Vi bara känner det inombords. Min vardagsrädsla just nu är nog det kommande pensionärslivet. Det har liksom inte gått in i skallen att jag snart är där. Sedan finns det de, som har som livsuppgift, att just påminna mig om detta. Då hoppar jag väl inte jämfota precis. Jag förstår helt enkelt inte vart alla dessa år har tagit vägen. Jag vill väl inte förlora huvudrollen i alla dessa dramer och komedier jag medverkar i. Nu är det inte så, att just jag är skådespelare till yrket. Ändå upplever jag mig som en skådespelerska dag efter dag. Ena dagen är jag iblandad i ett drama. Det kan gälla, att några elever slåss med varandra, gör slut med varandra, eller misslyckas på ett prov. Det kan även vara så att jag konfiskerar någons dator när jag har tröttnat på lek och trams. Ändå lyckas jag hålla huvudet högt. Någon annan dag medverkar jag i en komedi. Många elever älskar min humor och tycker att jag hänger bra med i tiden. ”Jag är imponerad”, sa en elev till mig förra terminen. Det fanns inte i hans huvud, att jag som är 60+ kan ha en aning om vilka Kartellen är. Nu sa jag väl, att det är några gangsters som rappar och står i. Man är ju inte helt tappad bakom en vagn bara för att pensionärslivet står och klampar innanför tröskeln.

Alla har vi nog vardagliga rädslor. Det syns inte på oss. Vi bara känner det inombords. Min vardagsrädsla just nu är nog det kommande pensionärslivet. Det har liksom inte gått in i skallen att jag snart är där.

Nu tänker säkert en del av er, att jag borde vara tacksam att jag snart får lugn och ro. Då tror ni alldeles fel. Det är inte den sortens lugn och ro jag eftersöker. Jag vill vara huvudrollsinnehavare ett tag till. Det här livet ger mig så mycket kärlek. Näst mina egna barn, är eleverna det bästa som finns. Faktum är, att jag vet att de känner det så.  Därför är jag mer eller mindre livrädd för pensionärslivet. Jag känner mig inte så gammal. Jag är inte där än. Jag har mycket att ge. Därför har jag bestämt mig, att inte gå hem vid 65 års ålder. Jag tänker jobba så länge det är tillåtet. Ja, under förutsättning att jag är frisk och vid mina sinnes fulla bruk förstås. Ett ska ni ha klart för er och det är, att jag inte är rädd för att bli gammal. Jag tycker, att det är enormt skönt att kunna vara mig själv. Inte behöva tänka på utseende och kalorier. Det ska ni veta, att det är en jäkla kamp att vara ung. Det är mycket, som unga människor måste bevisa för sig själv och andra. Det slipper jag i min ålder.  Nu kan jag låta Britt-Marie flytta in och tala om vad jag tycker om livet i allmänhet.

Nu tänker säkert en del av er, att jag borde vara tacksam att jag snart får lugn och ro. Då tror ni alldeles fel. Det är inte den sortens lugn och ro jag eftersöker. Jag vill vara huvudrollsinnehavare ett tag till.

Det som eventuellt lindrar den här rädslan är mitt skrivande. Jag är inne i en ny huvudroll. Jag kommer aldrig att bli någon kändis. Däremot hoppas att jag att en och annan gillar mina noveller jag skriver. Förhoppningsvis vill många läsa mina krönikor. För just krönikor, är ett nytt kapitel i skrivandet.

Det finns de som mer än något annat, ser fram emot pensionärslivet. Jag tillhör inte den skaran. Jag är livrädd, att förlora huvudrollen, som jag älskar så mycket. Därför jobbar jag på, som jag alltid har gjort. Det där med att vara pensionär, är inget för mig just nu. Det ska mycket till för att jag ska ändra mig eller vad tror ni? För ingen, tro mig, vill kliva ner i förtid från scenen. Med andra ord, jag jobbar ett tag till.

Tävlingsbidrag: Malin ”Då rädslan är faran”

Rädslor. Fobier. Man kan gömma sig men man kommer inte undan. Som polis antas jag många gånger vara mitt yrke och inte en person. För vissa är jag är ett hårt skal med ett inre fyllt av lagtexter som svart på vitt styr vad som är rätt och fel. För andra är jag hela världens stora kram som gladeligen finns där för att ställa allt till rätta, även om mitt liv skulle kastas upp som en jongleringsboll av glas som inte bör tappas i marken. Bilden av polisen, en polis, mig, är formad för att samhället ska få förtroende. Jag ska alltid vara rätt. Rädslor ryms inte i den bilden.

Bilden av polisen, en polis, mig, är formad för att samhället ska få förtroende. Jag ska alltid vara rätt. Rädslor ryms inte i den bilden.

Rädsla är någonting som jag möter varje dag i mitt yrke. Det beror på att rädsla är en medfödd instinkt som säger till oss att vara på topp då vi möter någonting som är farligt. Det ska gynna oss. Ofta är inte det som en individ upplever som skräckinjagande särskilt farligt men en rad olika orsaker gör att människor som jag möter i mitt jobb upplever sig själva befinna sig i en hotfull situation. Ibland är jag hotet, ibland är jag räddningen från det som är skrämmande, ofta utgör psykisk ohälsa eller droger grunden till rädslan i sig själv. Oavsett anledningen tenderar rädda personer vara oberäkneliga och där med farliga.

Lite ironiskt, eller hur? Själva bakgrunden till det som framkallar rädsla hos människor är sällan det som är farligt. Rädslan är faran och ändå är rädsla någonting livsviktigt. Tänk efter. En mobbare mobbar i rädsla att själv bli nedtryckt. En mördare mördar i rädsla att sanningen ska komma fram. En terrorist utför attentat i rädsla att det vore fel att låta bli. En man slår sin fru i rädsla av att hon ska lämna honom ensam. Ensam? Ser vi ett mönster här? Varför vill inte mobbaren bli nedtryckt? Varför vill inte mördaren att sanningen ska komma fram och varför slår sig en terrorist ihop med en organisation ”likasinnade”? Det kallas ensamhet. Vår största folksjukdom, vårt största hot och min stora rädsla.

Som polis är jag både ett hårt skal och en stor kram, jag vet vad lagen säger är fel och jag vet vad jag själv tycker är det rätta. Ändå har jag dem, rädslor. Vi kan gömma oss men vi kan inte fly. Jag kan blunda mig igenom en skräckfilm för att jag är nyfiken men ändå vill undvika att drömma mardrömmar på natten. Jag kan röra en spindel trots att blotta tanken på att den skulle krypa på min hud ger mig rysningar. Med viljestyrka kan alla mina fobier grävas ner djupt i en grop för ett tag, bara för att jag måste. Men det går inte att gräva ner ensamheten för den finns i ditt huvud och den finns i ditt hjärta.

Med viljestyrka kan alla mina fobier grävas ner djupt i en grop för ett tag, bara för att jag måste. Men det går inte att gräva ner ensamheten för den finns i ditt huvud och den finns i ditt hjärta.

Människor är flockdjur och historien har lärt oss att vi ofta är beredda att lägga vår egen åsikt åt sidan enbart för att följa flocken. ”Sådan far sådan son” är ett vanligt uttryck. Visst är världen full av undantag, men far och son, mor och dotter, åsikterna stämmer ofta ganska väl överens och det beror inte enbart på att gener har sin naturliga påverkan. Samma fenomen syns i skolklasser, i bostadsområden eller till och med i länder. Idag har det gått så långt att människor som ”vågar sticka ut” till och med tillhör en kategori för sig, även dessa skapar tillhörighet i olika typer av organisationer. På gott och å ont. I Sverige 2018 finns möjligheterna. Vi tillåts ha våra egna åsikter och vi tillåts uttrycka dem, ändå kvarstår den, den där j*vla rädslan. Fruktan för ensamheten.

Vad är då ensamhet? Källan till en lösning är förståelse för problemet. Att vara ensam innebär mest troligt olika saker för olika personer, men det som är gemensamt för samtliga är att det existerar i någon typ av saknad. En person som dör kan lämna efter sig saknad och en känsla av ensamhet även om den sörjande sitter i ett rum fullt av andra människor som delar samma sorg. En individ som är själv i sitt hus kan känna sig ensam även om telefonens kontaktlista är full av betydelsefulla namn.

En individ som är själv i sitt hus kan känna sig ensam även om telefonens kontaktlista är full av betydelsefulla namn.

Ensamhet är en folksjukdom och ett attentat utan några begränsningar och även om jag är polis och av många antas, alltid vara rätt, så har jag ingen medicin mot åkomman. Det enda vi kan göra är att hitta metoder för att hindra rädslan från att ge uttryck. Att se människor som är rädda, att fånga upp de som tvingas bli beroende av ”fel” typ av umgänge. Att våga inkludera människor i våra liv så att dem inte vänder sin rädsla emot oss eller vi inte vänder vår emot dem.

Jag må vara polis och jag må vara en person, jag må ha förmåga att ducka fobier och trotsa mina mardrömmar, men rädslan för att en dag inte ha någon att älska och bli älskad av, den kommer alltid att finnas där. Det är återigen högst nödvändigt för mig som flockdjur att tänka så, men glöm inte, flocken blir starkare om vi alla väljer att se.