Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian ”Min hatkärlek till snön”

Visst är det vackert när snön faller mjukt över landskapet. Just nu liknar min utegård det vackraste julkort.  Det är bara det, att snön kommer två månader försent. Julkorten hör faktiskt ihop med jul om jag inte missminner mig. Jag tillhör nämligen den kategorin av människor som vill ha snö i december. Lagom till Lucia ska den falla och ligga kvar som ett vackert täcke en bra bit in i januari. Sedan räcker det för min del. Naturligtvis förstår jag att de sportlovslediga vill åka skidor, både på längden och på tvären. Nu är det bara det, att nu faller det så mycket, att det lär ligga kvar även till påsk.  Då blir naturligtvis de som är påsklovslediga glada. Många brukar boka resor till fjällen även under detta lov.

Själv har jag både sportlov och påsklov. För den skull önskar jag mig inte en massa snö till dessa lov. Den främsta anledningen är naturligtvis att jag är rädd för att halka. Jag har klarat mig hyfsat bra denna vinter. Som jag skrev i en tidigare krönika fick jag agera räddande ängel för ett tag sedan. Nu vet jag inte om det var halkan eller det enorma lager grus som fick mannen att falla huvudstupa. Då såddes ett frö i min arma skalle. Det fick mig faktiskt att ta mig en allvarlig funderare på att skaffa broddar. Tro det eller ej men nu har kärringen broddar. Jag fick dem av en vänlig själ som ansåg att jag inte behöver halka runt nu när jag passerat 60. Likt ett barn blev jag oerhört fascinerad av paketet som jag fick i min hand.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. (…) De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden.

Nu sitter broddarna på mina favoritkängor. Där sitter de även när jag går inomhus i stadens galleria eller har ett ärende på Coop. Ljudet som uppstår när jag vandrar omkring gör att jag blir uppmärksammad under mina små utflykter i det vintriga landskapet. De påminner mig om steppskor. Det vore väl en syn, om kärringen skulle börja steppa på Flanaden. För er som inte vet vad Flanaden är kan jag upplysa att det är en inglasad galleria.

Nu måste jag även ta upp det där med snöröjning i min lilla stad. Eller rättare sagt avsaknad av snöröjning. Inte ens hyresvärden bemödar sig att skotta snö. Hos oss får hyresgästerna själva skotta. Likadant är det när jag försöker gå bort till Maxi. Jag pulsar i snö hela vägen. För att underlätta promenaden brukar jag gå i hjulspåren som ett och annat fordon lämnat efter sig. Det brukar vara halt i hjulspåren. Det problemet är nu eliminerat när mina broddar sitter på plats.

Jag läste en artikel om jämställd snöröjning. Detta fenomen tillämpas tydligen i en av Sveriges städer. Med det menas, att gång- och cykelvägar prioriteras. Det har nämligen gått upp för dem som är ansvariga för snöröjningen, att just gående och cyklister har svårast att ta sig fram när det kommer rikliga mängder av snö. Detta vore väl något som min stad, Oskarshamn kunde ta efter. Icke, sa Nicke. Här är det bilisterna som ska prioriteras. Trots att just bilister är de största bovarna när det gäller miljöförstöring. Det kan ju till och med en femåring räkna ut.

Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. (…) Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Nu får ni inte tro, att vi helt saknar snöröjning i vår lilla stad. Naturligtvis kommer snöplogen och rensar gatorna på snö. Ibland med sådan entusiasm, att en och annan bil blir begravd under de stora vallarna. Det som i vanliga fall är trottoar och gångbana för gående upphör att existera. Vid sådana tillfällen får jag möjlighet att bli barn på nytt. Dansa och hoppa runt i snön, som jag gjorde som liten. Jag älskade snön. Det där med brutna lårbenshalsar och frakturer var inte något som upptog min tankeverksamhet på den tiden.

Visst bör jag vara glad att det finns något som kallas snöröjning. Det är jag också. För snöröjningen brukar sammanfalla med tidpunkten när det utgår övertidstillägg. Vilket sammanträffande kan det tyckas. Men det som retar mig mest när det gäller snöröjning är när det kommit en liten gnutta snö, som nästan inte är synlig. Då kan ni slå er i backen på att det ska röjas snö. Vid sådana tillfällen ryker en och annan kullersten. Med tanke, att det ibland inte finns någon snö att röja för dessa snöplogar ett oväsen utan dess like. Jag har till och med sett att det slagit gnistor i asfalten.

Därför kan det tyckas att det är lite bakvänt här i min stad. Så är det kanske lite runt omkring i vårt avlånga land. Något som också har slagit mig är, att bussarna kan vara upp till tio minuter försenade när första snön kommer. Däremot punktliga när det fallit decimeter med snö. Jag ska avsluta, som jag startade denna krönika. Det är så vackert ute i naturen nu. Snön ligger vit på taken. Det är bara det, att inte ens tomten är vaken. Han kom och gick för tre månader sedan. Det var då jag ville ha det snötäckta landskapet. Just då ville jag pulsa i snön och slänga en och annan snöboll. Inte nu. Jag är nämligen en person som älskar snö när den kommer under rätt årstid. Nu när vi inne i mars vill jag se snödroppar och krokus. Kan ni förstå det? Eller måste jag ta det en gång till?

Veckans gästkrönikör: Annah Oj ”Det vackra och det fula”

Under bilresan in till jobbet och förskolan på morgonen betraktar jag det bleka och blygsamma gryningsljuset. En februarisol som är på vägen upp målar himlen och dess moln i rosa, cerise och brandgula nyanser. Ett fantastiskt skådespel solen penseldrag bjuder på. En perfekt stund att öva på medveten närvaro, tänker jag och stänger av alla tankar på den kommande arbetsdagens innehåll och min att-göra-lista. Vi svänger in på parkering till förskolan. Vid hyreshusen intill, och där soptunnorna har sin plats, står en utländsk kvinna med tunn sjalett, eller huckle, på huvudet. Det är elva minusgrader ute. Nedanför henne står flera av hennes plastkassar. Hon sträcker sig upp och ner i soptunnorna. När vi långsamt kör förbi är det som om jag och kvinnan får ögonkontakt för ett par sekunder. Kvinnan stannar till och hejdar sig med armen som är på ner i en soptunna.

Jag lämnar mitt barn på förskolan och promenerar förbi kvinnan vid soporna. Jag manar mig själv att inte stirra, hennes skam och förödmjukelse är total ändå, men ändå slänger jag ett öga på henne. Jag fortsatter bort till min arbetsplats med henne i mina tankar.

Letade kvinnan efter mat? Själv försöker jag just nu gå ner fem trivselkilon (som inte alls är särskilt trivsamma) i vikt. Förresten inte bara ”just nu”, det tycks vara mig ett ständigt och livslångt projekt. Jag skäms. Människor svälter fortfarande i världen, medan jag försöker att inte överäta.

Vilka skyldigheter medför mina förmåner gentemot de som är mindre lyckligt lottade? Alla pratar om sina rättigheter, men tenderar att glömma sina skyldigheter.

Letade kvinnan efter burkar och flaskor att panta? Jag tänker mig det och skäms över att jag ibland klagar på min egen ekonomi. Även om jag inte är miljonär och inte kan köpa vad jag vill eller resa som jag vill, är jag ändå rik. Jag må vara belånad upp över öronen som min generation blir, i och med den dyra bostadsmarknaden. Mina föräldrar har betalat av sitt huslån de tog på 80-talet. Jag kommer aldrig betala av mitt. Ändå är jag rik. Ett rikt lik handlar om så mycket mer än bara pengar och det materiella. Jag tänker på att jag är trygg, frisk och har fina kärleks- och vänskapsrelationer, ett liv rikt på innehåll. Fast när jag såg kvinnan i morse går det inte att undvika att pengar är viktigt, särskilt när inte ens de basala behoven är tillgodosedda. Jag får dåligt samvete över att jag har det så bra, när andra har det så dåligt. Varför fick jag turen att födas här med de förutsättningar som svensk arbetarklass innebär och sedan, som vuxen, tillhöra den vita medelklassen? Vilka skyldigheter medför mina förmåner gentemot de som är mindre lyckligt lottade? Alla pratar om sina rättigheter, men tenderar att glömma sina skyldigheter. Vilka är mina?

Jag läste en tidningsartikel nyligen om rumäner som tvingats tigga under dödshot ute i kylan under minst tio timmar om dagen utan mat. De var lovade jobb och husrum, men användes som slavar under fruktansvärda förhållanden. De övervakades och misshandlades och fick lämna ifrån sig de pengar som givits dem. Drygt en miljon fick människohandlaren ihop.

Framme på jobbet sätter jag mig inne på ett varmt kontor och slår på datorn. Jag dricker en rykande het kopp kaffe och värmer mina händer om muggen. Jag har en ”sten” på jobbet med texten: ”allt är bra, livet är gott, här & nu”. Jag håller ofta i den för att påminna mig om att vara i nuet och känna tacksamhet över att texten ofta är sann för mig. Just nu känns texten glättig och jag tvivlar på att kvinnan vid soporna skulle hålla med stenen.

När jag på lunchen gör ett ärende på Ica sitter det en tiggarkvinna utanför och säger hej. Det är fortfarande minusgrader ute. Jag hejar och ger henne en tjuga när jag går ut från affären. Jag väljer ändå att tro texten på hennes skylt. Att hon faktiskt har tre små barn kvar i sitt hemland. Jag väljer att vara medmänniska. Det är min skyldighet.

Om man stannar upp och verkligen ser efter, ser man både det vackra och det fula runt omkring. (…) Jag tror vi tenderar att missa och blunda för båda delarna.

Bilden av kvinnan ute vid soporna, i elva minusgrader, följer med mig hela dagen. Det kramar och kniper i bröstkorgen, jag känner för att gråta. Om man stannar upp och verkligen ser efter, ser man både det vackra och det fula runt omkring. Det vackra och anspråkslösa i ett rosa gryningsljus. Det fula i att människor rotar i sopor och utnyttjas i människohandel. Jag tror vi tenderar att missa och blunda för båda delarna. Samtidigt som det finns tillgängligt, mitt framför näsan på oss, om vi bara stannar upp och faktiskt ser.

Veckans gästkrönikör: Anni Svensson ”Att ge eller inte ge”

Jag känner en man som heter Nicolaj. Det gör nog du också. Eller i alla fall en man, eller en kvinna som är som Nicolaj. En tiggare.

En del ser Nicolaj, säger hej och lägger ibland en slant i hans bruna, skrynkliga pappersmugg. Andra vänder bort blicken, går snabbt förbi. Nästan som om han inte fanns.

Varje dag sitter Nicolaj på marken, på en bit kartong och en brunrutig pläd utanför en butik i närheten av där jag bor. Alla årets dagar. När vi andra sätter oss vid middagsbordet, kanske tar ett varmt bad eller kryper upp i soffan med tända ljus sitter Nicolaj kvar utanför butiken som stänger klockan tio på kvällen, alla dagar i veckan. Vi äter kanske snacks, dricker gott och somnar i en varm säng. Vad Nicolaj gör efter sina tolvtimmarspass har jag ännu inte frågat.

Vad är det som gör att några säger hej, ger en slant och vad är det som gör att andra inte vill se? Det här funderar jag en hel del på varje gång jag möter Nicolaj och förundras över hur det blivit så här. Det finns uppgifter om ligor och människor som skor sig på dessa människors utsatthet. Javisst, säkert är det så, men människan som sitter på marken mitt framför oss, är det inte en människa som behöver hjälp oavsett hur han eller hon hamnat där? Kan det vara så att han, eller hon påminner oss om något vi inte vill bli påminda om. Då borde vi kanske ställa oss frågan – varför?

Han eller hon som sitter där på gatan har alltid ett namn, kanske familj. Oavsett så är det en människa. Och jag tänker att det måste vara svårt, outsägligt svårt och den sista utvägen för de som sitter där på knä med utsträckt hand. Ibland pratar jag med dessa människor (Google translate är ett utmärkt verktyg), frågar vad de heter, försöker hjälpa till på de enda sätt jag kan, genom att prata och skänka en mindre slant, frukt eller mat som jag kan avvara. Varför ska vi inte hjälpa en människa i nöd om vi kan och har möjlighet? Oavsett hur det egentligen är med de där ligorna då som det pratas om. Ja, kanske hamnar en del i fel ficka, och det är något som behöver lösas, men människorna som sitter på gatan behöver akut hjälp. Nu.

Det kommer ta tid att förändra levnadsvillkoren för hundratusentals fattiga människor. Många av oss i det här landet har det bättre än miljontals människor på den här planeten. Det ger flera av oss möjlighet att hjälpa en annan människa som befinner sig på absoluta botten.

Åter till frågan – att ge eller inte ge? Nicolaj sitter på sin kartong även idag. Om du inte vill ge honom en slant, se honom i ögonen och ge honom åtminstone ett ”hej” och visa att du ser honom. Det kostar inget och för den du ger kommer dagen troligen att te sig lite mindre mörk.

Jag tror något sker i hjärteroten hos oss människor när vi ger något utan tanke på egen vinning. Det är inget vi kan ta på, inget som kan ses, men det känns och det växer ju mer vi ger. Kanske kan vara värt att prova?

Veckans gästkrönikör: Miriam Karlsson ”Vi som är tillräckligt mycket värda”

Det plingar till i telefonen. Ett meddelande på facebook från en vän. ”S har fått avslag”. Mitt hjärta faller som en sten till marken. Han har fått avslag på uppehållstillstånd. Igen. För tredje gången.

Jag tänker inte skriva hans namn eftersom han inte vet att jag vet, han har ju skärmat av sig från verkligheten och det går inte riktigt få kontakt med honom. Det spelar ingen roll egentligen vem han är för hans berättelse liknar så många andras. S går första året på gymnasiet, teknikprogrammet har jag för mig, efter två år i Sverige. Alltså, på två år har han kompletterat sina kunskaper och lärt sig svenska språket och lyckats få betyg i de flesta ämnena, teoretiska som praktiska, utifrån samma kriterier som alla andra i den svenska skolan. Bright kid helt enkelt och jag är så imponerad av honom.

Nu har han fått avslag på sin asylansökan och två överklagan, trots att migrationsverket håller med om hans ålder, 17 år, vilket annars kan vara en anledning till avslag. Likt många av de som flydde för sina liv under 2015 så är han afghan men har levt som flykting i Iran. Han har alltså aldrig bott i Afghanistan. Många av de som har kommit hit är dessutom hazarer vilket kan vara en tillräcklig anledning för att bli dödad. Men nu ska han skickas ”hem” till Afghanistan.

Jag känner flera killar (majoriteten är killar men finns många tjejer också), allt från 11 år, som har fått bo med en svensk familj, fått svenska syskon och är som ett barn likt alla andra i familjen. Vissa har antingen tappat bort sin biologiska familj eller fått se dem dödas men de har vågat släppa in en ny. Som vi nu splittrar. Låt mig poängtera att det handlar om barn. Juridiskt, fysiskt och psykologiskt klassade som barn.

Jag vill egentligen rada upp allt som är skevt med detta och allt vi tar ifrån dem men det skulle ta evigheter. Alla får inte ens gå i skolan där. Det är krig och torka. Sveriges regeringen uttrycker att det råder omfattande brister i respekten för mänskliga rättigheter och skriver på sin hemsida att Afghanistan uppvisar ”bland de lägsta humanitära indikatorerna i världen”. Livet är så mycket bättre här med så mycket mer möjligheter, men de får bara vara här på nåder. Tills migrationsverket ändrar sig, eller under de två år av processer när de inte vet, innan de får avslag. Om man är en lyckligt lottad och får stanna, får temporärt uppehållstillstånd, har vi som land även kommunicerat tydligt ”slappna inte av, du sitter aldrig riktigt säker för du kommer få söka snart igen”.

Mitt hjärta blöder för S och alla de som sitter i samma situation. Hur kan vi göra detta? Är Sverige verkligen inte mer humant än såhär? Jag vill förändra, göra något, men istället står jag handfallen inför migrationsverkets beslut att förstöra deras liv. Skammen är stor över att ha varit med att skapa ett samhälle som har så skeva värderingar att alla människors liv inte är lika mycket värda. Jag försöker förstå hur Sverige tänker. Det går inte. Kanske kan jag inte se klart eftersom min blick är färgad av de sorgsna ögonen hos de som fått avslag, ångesten, rädslan, sömnsvårigheterna och desperationen.

Så låt mig bara gråta en stund i all min maktlöshet och försöka tömma ut lite av all frustration och sorg jag bär på, för det gör ont även för oss som blir kvar på svensk mark. Vi som, enligt Sverige, är tillräckligt mycket värda.

Veckans gästkrönikör: Monika Chanovian ”På jakt efter huvudrätter”

Det sägs att barnbarnen är livets efterrätt. Vad det gäller undertecknad har jag hittills blivit belönad med en efterrätt. Däremot har livet belönat mig med fyra huvudrätter. Då borde jag vara nöjd och belåten kan det tyckas. Ja, om det nu vore fullt så enkelt.

Precis som föräldrar har krav på sina barn har även barn krav på föräldrar. Detta tycks gälla i hög grad när föräldrarna blir äldre. Har vi passerat femtio eller mer ska vi rätta mun efter matsäcken. Med andra ord ska vi leva det liv som barnen förväntar sig.

Vad förväntar sig då barnen? Det kan nog vara olika från familj till familj. En sak är dock säker. Du får inte sticka ut. Inte på något sätt. Som mormor eller farmor ska du hålla dig hemma. Inte ge dig ut på äventyr. Absolut inte hitta en ny man när du närmar dig sextio. Om det nu skulle vara nödvändigt bör det vara en snäll farbror. Helst med nordiskt ursprung. Inte en yngre man från mer exotiska trakter av världen. Så ser förväntningarna ut på oss kvinnor när vi blir äldre. Är det inte dags att förändra det?

Alltså sticker jag ut så det slår gnistor om det. Enligt vissa i min omgivning är det ett tecken på att jag inte följer strömmen. Jag går min egen väg. En av mina kollegor kallar mig för normbrytare. I positiv anda vill säga. Andra kallar mig äventyrlig.   Själv tycker jag att jag är rätt normal. Det är så här jag vill leva mitt liv. Det är väl ändå en mänsklig rättighet att få vara glad och nöjd över livet. Att kunna se möjligheterna trots att jag passerat medelåldern och närmar mig pensionsåldern. Det är väl ett friskhetstecken om något? Att vilja leva.

Det är oerhört glädjande att så många vill mig att jag ska leva ett innehållsrikt liv. Varför vill då inte vissa av mina huvudrätter det? Det borde väl vara något positivt att deras förrätt mår bra och njuter de sista ljuva åren. Tydligen inte. Själv har jag aldrig lagt mig i vem de valt till partner. Jag har respekterat deras val. Jag har åtminstone gjort klart för en av mina huvudrätter att det inte är fult att vara passionerad. Det där med att följa sitt hjärta klargjorde jag väldigt tydligt när det begav sig.  Till vilken nytta kan jag tycka flera år senare.

Vad tjänar det till att vara långsint? Det kan jag då rakt inte förstå. Det är definitivt inte något jag eftersträvar. Det klär då rakt inte mig. Som jag ser det, behöver de inte älska allt jag gör. De kan dock kosta på sig att respektera de val jag gör. Det är ju inte så att vi blir livegna med automatik bara för att vi blir äldre. Har jag råkat ut för någon typ av åldersdiskriminering?  Får inte jag precis som de unga ha rätten att bli kär. Leva livet och må bra. Jag har sagt det förr. Jag säger det igen. Min tid är nu. Den här förrätten vill njuta av livets goda.

Min förhoppning är några av mina huvudrätter ska vakna till sans. Göra skäl för namnet. Huvudrätten ska väl balansera både förrätten och efterrätten?  Det tror jag och det är just det jag hoppas på 2018.

Veckans gästkrönikör: Linus Edander Arvefjord ”Jakten på det ljuva livet”

Som för många andra frankofiler från kyligare breddgrader är Nice ett bekvämt resmål. Näst mest besökta staden efter Paris. Vad frankofiler finner så lockande förutom ljummare väder, muséibesök, och lokala delikatesser måste vara en mental undanflykt från vardagen. Det ljuva livet ”la vie douce”.

Inför den gångna hösten bestämde jag mig att testa vingarna eller finna nya, i denna kulturrika turistort via en språkkurs. Här blev denna semesterstad tillslut en vardag. En vardag kantad av Chèvreost, 1,5 euros-vin, svinsena nätter och otaliga glosförhör.  När jag reste till Nice hade jag med mig ett armbandsur, efter en joggingtur försvann den efter ett snabbt dopp i havet.

Pardon! ..  skriker jag artigt när jag i slalomsprintar lätt förbi en äldre madame.

”Det ljuva livet, Vi kan bara drömma om det” går på repeat i mina hörlurar och Madi Banjas sköra stämma i autotune får mig att öka takten. Joggingturen bär av mot nästa krön mot världskända strandstråket Promenade des Anglais. En mix av frihetskänslor får mig att bli en ”pappa-romantiker”.

”Njut nu! Fan va fint!”, tänker jag.

Med blicken mot horisonten visar sig solen som tycks aldrig vilja gömma sig.  Det mörkblå medelhavet och turkosa himlen är en bekant kuliss som Rivierabor tar för givet.

I min hast möts jag av fyra patrullerande militärer beväpnade till tänderna för att inge trygghet i en stad där terrorismens hot gör sig påmint. För att avdramatisera det hela tänker jag att de likt slottsvakterna i Stockholm vaktar ett kulturarv. Ett par meter bakom poserar ett gäng turister med sina selfiepinnar bland palmerna. Jag får ett infall och känner att jag själv måste ta en selfie och föreviga denna vackra joggingrunda. Plötsligt når en mild äckelkänsla min kropp. Kan jag inte bara njuta med blotta ögat och koppla bort allt annat nu? Vara mindful och ”carpa” så mycket som det går? Där, i stressen av att försöka fånga denna stund, försvinner så mycket av magin.

Och det är inte alltid så ljuvt som det verkar. Prestationsångesten och stressen gör sig påmint trots solskenet. Det blir som att ett tillfälligt gråfilter täcker den verkliga känslan av drömlivet. Tankar och dagdrömmar snurrar i huvet: ”Juste fan, jag måste läsa, prata, skriva mer, sluttentan är om en vecka. Detta är ingen semester. Och ikväll ska ju vi, gänget med SU-studenter kallat ”rädda svenskar i Nice”, dansa på ”shotbaren”, där det alltid är ball musik och skön stämning”… Tiden verkar knappt räcka till, det blir för kul, för mycket skoj att göra. Även nöjen kan tillslut bli en börda. Pluggets måsten har ett värde i sig, för utan dessa blir det ljuva livet svårfunnet, konstaterar jag. För att jag ska känna mig nöjd måste jag gjort någon nytta innan.

Vid flashiga hotellet Negresco avbryter jag min runda för ett snabbt dopp i havet. Där glömmer jag bort min klocka som går förlorad på stranden. Jag tappar bort tiden, ”den går ju så fort när man har roligt” tänker jag. Just där och då försvinner alla krav, måsten, det enda man måste är att andas. Grammatikläxorna får vänta, nu ska jag leva life. Leva det ljuva livet!