Redaktionens novell: Gravplatsen

????????????????????????????????????

Höstmörkret och den susande vinden gav kyrkogården en ödslig uppsyn. Träden som bara för någon månad sedan stått rakryggade i sin präktiga klädnad, såg nu sorgsna och gamla ut. Deras kroppar var hopsjunkna och lövverket som de tidigare burit upp stolt, låg nu under dem, nedtrampat och brunt i färgen. Några enstaka löv syntes fortfarande i de knotiga grenverken, men de var bleka i tonen och för varje dag som gick, minskade de i antal. Med jämna mellanrum slets dessa sista löv obarmhärtigt loss av de isande höstvindarna. Under lagret av de bruna löven, stack de lika färglösa gravstenarna upp som skott och bildade ett panorama i grått. De glansiga ytorna på stenarna där de avlidnas namn stod ingraverat avspeglade den mörka himlen. I vanligt fall blänkte dessa stenar i ljuset, men på kvällen fick de istället en matt ton. Likaså kyrkans gröna koppartak som annars kastade solens strålar omkring sig, stod stilla och mörk.

Långt bort, i kyrkogårdens ända, syntes skimret från en fackla. På närmare håll avtecknade sig konturerna av en person som satt hopsjunken vid en av kyrkogårdens gravstenar. Alldeles stilla satt han med händerna i knät, lutad över en blomkrans och ett porträtt som låg placerat inuti. Andetagen bildade stora moln som reste sig och försvann in i mörkret. I ljuset från facklan gick det att utläsa en äldre mans ansikte. Rynkorna bildade ett mönster som löpte över ansiktet med tjocka fåror i pannan som tunnades ut vid tinningen och sedan förgrenade sig längs med kinden och hakan; käkarna var spända vilket gjorde käkbenets konturer skarpare, ögonen var smala och mellan ögonbrynen syntes två stora rynkor. Blicken var fäst på porträttet. Det visade en ung man som log mot kameran. Ögonen var ljusbruna och håret låg kammat i en sidbena. En blommig skjorta vittnade om att det var sommar då bilden tagits. Bilden var nött i kanterna och hade bleknat med tiden. Ett plakat syntes i bakgrunden och med stora bokstäver stod det: ”Grattis till studenten”.

Mannen lyfte porträttet och strök handen längs med den vita ramen. ”Eh…Hur har du…eller vad fan…” började han och bet sig om läppen. Blicken var fastnålad på porträttet. ”Du vet att jag…” Han svor till igen. ”…jag tänker på dig grabben.” lyckades han få fram. Han knöt sina händer, den tunna huden spändes och blottade blåa ådror syntes längs med handryggen. ”Fan jag såg ju dig aldrig komma…det gick så jäkla fort.” Han blundade och vände bort huvudet. Facklan gav ansiktet en lätt röd ton och tårarna som letade sig nedför kinden skimrade till i ljuset när de lämnade hakan och föll mot rocken för att sedan snabbt sugas in i tyget.  

Han sa inget mer utan satt så, en lång stund, med ögonen slutna och huvudet frånvänt graven tills andetagen återfick sin normala takt och endast en tunn strimma av salt låg kvar på kinderna. Då öppnade han ögonen och släppte ut ett tungt andetag. Lyssnade till ljuden runt omkring sig: det stötvisa knastret från facklan, det tysta tjutet från vinden som borrade sig genom trädgrenarna och slet loss de spröda löven och bilarna på avstånd som lät som suckande mansröster. Han tog in alla intryck, lät medvetandet fånga in varenda skiftning av stunden. Armarna och händerna föll ut längs med sidorna av kroppen, de vita knogarna återfick sin rosa färg och alla de små musklerna i ansiktet, föll, var och en, ner vilket fick munnen att öppnas en aning och ögonbrynen att lägga sig tunga ovanför ögonen.

Han lade tillbaka porträttet och reste sig. Borstade av några löv som fastnat på rocken och gnuggade händerna mot varandra för att få igång blodcirkulationen. Så tittade han ner och mötte de unga ögonen en sista gång. Den här gången vek han inte undan blicken utan tittade rakt in i porträttet. Han sa ingenting, behövde inte säga någonting. Visste att han blivit förlåten.

Författare: Ulf Rådberg

 

 

Annonser