Redaktionens novell: I huvudet på Kamil Grás

När Kamil Grás vaknade en morgon fann han sig liggande i sängen som människa. Kvällen innan hade Franz Kafkas verk Förvandlingen hållit Kamil på avstånd från sina drömmar ända in på småtimmarna. Historien om en man vid namn Gregor Samsa – vars liv påminde Kamil om sin egen tillvaro till den grad att han inte kunde förmå sig själv att släppa ifrån sig boken – som en morgon vaknar i sin säng förvandlad till en jättelik insekt hade under natten spelats ut i Kamils drömrike med Kamil själv i rollen som Gregor Samsa och i det skede han öppnade sina ögon rös han av lättnad när han fick syn på sin egen kropp.

”Åh, allt var bara en hemsk dröm”, tänkte han och sjönk ner i kudden i takt med att ögonen försvann in i de varma handflatorna han saknat så under natten. Att han kunde använda sig av sina händer, sina människohänder, gjorde honom mer lycklig än han varit på många månader. Andetagen han under natten upplevt som kvävande passerade nu halsen mer melodiskt än de ljud som uppkom från systerns fiolspelande. En ström av harmoni sköljde över Kamils ryggtavla då han återupptäckte tillfredsställelsen i att böja på tårna, upp och ner, fram och tillbaka. Han kisade ut genom fönstret och bländades av det solsken som letat sig fram bland dem avklädda trädtopparna.

Efter en kortare stunds belåtenhet över att vara människa satte sig Kamil Grás upp på sängkanten, sträckte ut armarna åt sidorna så långt han bara kunde, spände knäna och böjde på ryggen och ställde sig upp på sina två ben. Morgnarna hade han för vana att starta med en bottenlös kopp fylld av ogrundad avsky, men denna septemberdag skuttade han fram till dörren i sitt pojkrum där han med hjälp av sina återvunna fingrar förde in nyckeln i låset innan han varsamt vred om. De till vardags hårda och krokiga trappstegen var lätta som moln och det eländiga knarr hans fötter brukat framkalla hade som genomgått en förvandling, för det enda ljud som nu passerade hans öron var en melodi av längtan vilken tonsatts av dem gråsparvar som i ekträdet utanför köksfönstret suktade efter ett hösttecken att ursäkta dem en flykt till varmare klimat.

Efter en utsökt frukost samlade Kamil Grás ihop sina tygprover och begav sig ut mot centralstationen i Prag för ytterligare en av sina många arbetsresor. Det var en rakryggad man som klev på tåget mot Brno men i samma skede som han satte sig ner på den plats han blivit tilldelad inföll sig ett obehag i hans nyss så bekymmersfria kropp. Det var som att han plötsligt slogs av vardagens ofullkomlighet och att han insåg att det scenario han kallade sitt liv skulle komma att målas lika färglöst som igår. När Kamil inledde sin karriär som handelsresande bar han på en optimism vars grund stod att finna i en idé om att varje dag skulle komma att resultera i en ny livserfarenhet. Han hade sett fram emot att uppleva nya platser och nya maträtter. Inte minst hade Kamil ställt in sig på att få skapa relationer med storheter han såg upp till. Det tog dock inte mer än fyra veckor innan den utopi han målat upp för sig hunnit flagna. Arbetssysslorna bestod i monotona dagsturer till småorter vilka han inte ens fick glädjen att avfärda som obestridligt färglösa, detta på grund av den tidspress som drabbade honom vid de tillfällen som inte spenderades längs en tågräls. Några större matupplevelser var det inte heller att tala om då han i sin roll som familjeförsörjare tvingades minimera sina utgifter till den grad att maten han fick i sig knappt kunde anses vara värdigt ett kryp.

Att konstant befinna sig på vägarna bidrog inte heller till någon vidare trygghetskänsla och ibland när Kamil bläddrade i de gratistidningar som delades ut på de olika perrongerna kunde han fullkomligen försvinna i jobbannonserna. Att faktiskt söka ett nytt jobb var dock ingenting som övervägdes. Att riskera att gå sysslolös en period, enbart på grund av att han råkade vantrivas med sitt arbete, vore ett sådant oerhört förhastat och dumdristigt beslut. Då Kamil var ensam i familjen om att ha en fast och stabil inkomst skulle en avskedsansökan inte bara försätta honom själv i knipa utan han skulle sätta hela familjens ekonomiska välmående på spel, något hans far tagit som livsuppgift att påminna honom om. ”I dessa tider bör man vara tacksam över det jobb man har”, kunde han höras skandera bakom morgontidningen, där han låg nergrävd i sin slitna vinröda skinnfåtölj.

Kamil hade även vid flertaliga tillfällen fått detaljerat utsmyckade skräckhistorier berättat för sig om den skam som väntar den som säger upp sig. Denna skam hade inte bara hindrat honom från ett miljöombyte utan även från att sjukanmäla sig under hela den femårsperiod han varit anställd. Ju längre tid som gått desto mer orimligt hade det blivit att stanna hemma, likaså att säga upp sig. ”Om jag var frisk nog att jobba igår är jag också frisk nog att jobba idag”, brukade Kamil motivera sig själv de morgnar hans kropp försökte säga ifrån.

Alla dessa tankar attackerade den unge Kamil Grás med en frenesi så stark att han inte fann andra alternativ än att ge efter för vansinnet och dyka ner i den ström där hans ofiltrerade medvetande färdades utan varken riktning eller fungerande kompass. Det var i den strömmen han påmindes om att det inte enbart var arbetet som plågade honom. Flickan som en gång lurade i honom att han älskade henne hette Katerine. När de träffades i samband med en handelsresa i Liberec för tre år sedan var det hennes svarta lugg som lockade till sig honom. När Kamil kommit tillräckligt nära fångades han av två kolsvarta rundformade diamanter som han i brist på bättre ord kom att beskriva som de vackraste ögon han skådat. De förlovade sig veckan därpå.

Ett år in i romansen började Kamil få det allt svårare för sig att måla upp vilken sorts känslor han hyste för henne. Han fick råd från bekanta om att lyssna till sin inre röst, vilken dränktes i ett hav av röster som alla skrek för full hals i rädsla för att sjunka. Efter en tids tvekan valde han att rådfråga sina föräldrar. De gladdes något enormt över att deras son äntligen funnit en flicka och när han berättade för dem om sina kluvna känslor så valde de att vifta bort det genom att förklara hur stolta de var över honom. Då smicker knappast var vardagsmat hos familjen Grás kan det inte anses konstigt att Kamil tog till sig av lovorden och lät sina handlingar styras därefter. Föräldrarna ville uppenbarligen inte att förhållandet skulle ta slut och vem var han att svika dem personer som försett honom med mat och tak under en hel uppväxt? Dessutom rörde det sig bara om en förälskelse och inte kunde väl det vara för mycket att uthärda. Nej, det vore närmast pinsamt att överge Katerine och därmed svika föräldrarna. Förhållandet fick leva vidare som en gest för den tacksamhet han kände sig skyldig att känna inför dem. Fadern var även snabb med att påpeka för Kamil att han ju nu inte behövde skämmas så förfärligt över att stå ensam. Innan förhållandet hade Kamil inte ägnat en sekund åt att bekymras över sitt ensamlevande men nu fanns det få saker som skrämde honom mer. Tanken på att avsluta förhållandet och gå tillbaka till den ensamma tillvaron kantades nu av en skam han tidigare i livet inte varit medveten om att han behövde känna. Det rörde sig inte om en skam över att lämnas oälskad så mycket som om en rädsla över att aldrig få chansen att älska någon igen. En fruktan över att hon var hans enda chans till tvåsamhet, och att han utan henne var dömd till en evighet av känslomässig likgiltighet. Den enda lösning han såg för att undkomma verkligheten var att iklä sig rollen som förälskad och sedermera agera ut denna roll med en sådan trovärdighet och bravur att han själv så slutligen skulle komma att ta teatern för sanning.

Under den natt som varit hade Kamil Grás försvunnit in i en värld där han fått bära på kroppen av en insekt men på tåget mot Brno började han nu närma sig den verklighet som var att människan Kamil Grás ljugit, både för hans Katerine och för honom själv. En verklighet som försökte tränga sig in genom huden på honom varenda dag och den här gången hade lyckats. Han var som fången i den kropp hon påstått sig älska och nu ville han inget hellre än att bryta sig ut. Kamil brukade ha svårt att förstå sig på den del av honom som tvivlade på idén om att hans främsta syften var att arbeta och att älska. ”Vad annars är det att vara människa”, kunde han fråga sig, ”om inte att försörja sig och skaffa familj?” Men de tankebanor som då höll honom fängslad hade som genomgått en förvandling och vad som börjat ta form i huvudet på Kamil Grás var nu en längtan efter någonting annat. En suktan efter det hösttecken som kungör att förändring inte bara är en möjlighet men också en förutsättning enligt den lag som författats av naturen själv.

”Åh, tänk att åter få vara en insekt, om så bara för en natt”, grubblade Kamil för sig själv när han satt där i sin kupé. ”Det är inte möjligt att förälska sig i något så vedervärdigt. Nej, vore jag en insekt hade det aldrig funnits någon där att strypa en kärleksförklaring ur mig”, tänkte han och såg ut genom fönstret där regnet nyss börjat falla. ”Och dessa ständiga tågresor… till vilken nytta? Alla dessa plikter, all denna skam. Dessa rädslor!” Han sjönk ihop. ”Om jag bara påmint mig om den börda som är att vara människa, då hade jag omfamnat min natt som insekt och utforskat konsten att leva”, tänkte Kamil Grás innan han lutade huvudet mot det regndränkta tågfönstret och fokuserat slöt sina ögon.

Författare: John Gimling