Redaktionens novell: Jag glömmer dig aldrig

Adressboken låg uppslagen på köksbordet. Namn och telefonnummer fyllde sidorna, omsorgsfullt nedskrivna. Avstånden mellan namnen var exakta. Tittade man noga kunde man se hur de först hade skrivits ned i blyerts för att sedan fyllas i med bläck; namnen i blått bläck och numren i rött. Skrivstilen gav ett elegant böljande intryck. Men så bröts mönstret av stora svarta streck i tusch. Bokstäverna och siffrorna gick endast att utläsa om man höll upp boken från sidan. Mer än hälften av alla namn var överstrukna. Det gick inte att finna något av den varsamhet som namnen hade skrivits med. Strecken hade tyckts dragits i en enda snabb rörelse så att de tunnats ut mot slutet.

Telefonen hade ringt just efter det att kvinnan från hemtjänsten hade avslutat sin runda och sagt hej då. Ture satt fortfarande vid köksbordet. Det var en trevlig kvinna, hade han tänkt. Hon hade bara bott i Sverige i tre år men pratade ändå så bra svenska. Och fyra barn hade hon. Tänka sig vad vissa människor kan klara av. Att både orka ta hand om fyra barn, lära sig svenska och sedan skaffa sig ett jobb.

Vem kunde det vara som ringde mitt på dagen? Han reste sig långsamt upp från stolen, hörde hur knäna gav ifrån sig ett knäckande ljud. Fick luta sig mot bordskanten för att hålla balansen.

Jag kommer, jag kommer, sa han.

Han harklade sig innan han tog upp luren.

”Ture Olofsson.”

En kvinnoröst han inte kände igen svarade honom.

”Hej Ture. Lena heter jag. Vi har inte träffats, men jag är Everts dotter.” Det blev tyst i några sekunder. ”Jo, det är så att Evert tyvärr har gått bort. Jag förstod att ni stod varandra nära via jobbet, och tänkte att du ville veta.”

Ture harklade sig och försökte hitta de rätta orden.

”Jag är beklagar. Evert och jag hade inte så mycket kontakt de senaste åren, men han var en fin person.” Ture hörde hur tafatt han lät.

”Begravningen är nästa fredag och kommer hållas i Sjöås kyrka.”

”Jag hoppas jag kommer kunna närvara.” svarade han men visste att han inte skulle gå. Inte för att det var besvärligt att ta sig till Småland, även om han gärna intalade sig att det var anledningen, utan för att han inte klarade av begravningar. Han visste att det skulle väcka gamla minnen. Minnen han inte orkade möta.

Ture beklagade åter en gång innan han lade på. Han slogs av hur avtrubbad hon hade verkat. Han var nog inte den första hon pratade med. Bekant efter bekant hade hon ringt upp tills det hela blivit en automatiserad process där orden inte längre kunde rymma några känslor. Och bra var väl det, hur annars skulle hon orka? Och samtidigt kändes det bättre för honom själv. Då slapp han öppna slussarna. För han visste att vad som låg tillbakatryckt innanför. Skuld. Fyrtio år av impulser som aldrig blev något annat än avbrutna försök, samtal som aldrig blev av.

Han sträckte sig fram mot den översta lådan i byrån. Tog fram tuschpennan och adressboken. Fingrarna rörde sig över de nedskrivna namnen medan han letade. Längst ned på andra sidan hittade han det, Evert Olsson. Han vred loss pennlocket och suckade. Tittade på de andra namnen på sidan. Strecken låg utspridda som stora läkta ärr över pappret. Så strök han över även Everts namn och slog igen boken. Kände hur någonting ville ut inom honom. Men han var van. Reste sig upp, tog stöd mot bordet och gick bort till diskon. En kaffekopp, några glas och en tallrik låg odiskade. Vred om kranen, hällde i lite diskmedel. Han sträckte ut handen i det rinnande vattnet. Kände hur det brände till, men lät den vara kvar. Märkte hur trycket inifrån sakta försvann.

”Såja.” sa han för sig själv när disken var färdig. Han sneglade mot klockan som hängde ovanför dörrposten i köket. Halv tre. Det gällde att skynda sig om han skulle hinna. Han tog käppen som han alltid ställde i glipan mellan kylskåpet och väggen. Han föredrog att ha den där, gömd, istället för att ha den synlig i rummet. Det fanns ingen att gömma den för, bortsett från hemtjänsten såklart, men det gjorde ingenting, de fick ju träffa mycket sjukare människor i deras jobb. Nej, han gömde den för sig själv. Den var en påminnelse om hans svaghet och en antydan om att kroppens nedbrytningsprocess var i acceleration. Bäst att inte låta den synas. En överenskommelse med sig själv, en tillåtelse att få blunda för sitt åldrande, eller åtminstone kisa inför det.

Han greppade tag i käppen, lite på samma sätt som man greppar tag i ett unket föremål. Tittade lite åt sidan och försökte hålla den från sig så långt som möjligt medan han gick upp mot övervåningen. Fick stanna i trappan för att hämta andan. Kände hur pulsen bultade snabbt och syret knappt räckte till. Tittade ner mot vardagsrummet på nedervåningen; såg vedkaminen och traven med ved intill, bokhyllan lite längre bort, bordet mitt i rummet med kristallkronan hängandes ovanför och bakom, chiffonjen i ljust trä. Två ögon mötte honom. Porträttet av en ung kvinnas ansikte. Trots att belysningen var dålig såg han detaljerna framför sig; hennes klara ögon, de röda kinderna, lockarna som hängde ner framför ansiktet och ramade in bilden. Och leendet. Ett sammanbitet leende, men ändå med en subtil inbjudan för den som kunde läsa av henne. Och det kunde han ju, tänkte han. Eller hade kunnat.

Återigen öppnades en glipa i slussarna men han var snabbt där och stängde igen.

”Jaja.” sa han och slog ner blicken, fortsatte upp för trappan trots att han inte hade hämtat andan riktigt än och gick in i gästrummet.

”Nu ska vi se.” sa han medan han slog upp Hemmets Journal som låg på skrivbordet. Letade sig fram till veckans tv-tablå och hittade rätt datum, onsdag den 17/11. Ögnade sig igenom kanalerna lite snabbt och upptäckte att reprisen av Vetenskapens Värld, precis som han hade anat, just hade börjat. Satte sig i fåtöljen som gav ifrån sig ett utdraget knarrande ljud och slog på tv:n. I knät lade han tablån, tillvarons kompass för de närmsta timmarna.

Avsnittet handlade om hur nya rön från minnesforskningen visade hur erfarenheter kunde föras vidare över en generation. Att en person kunde bli väldigt bra på något och hur sedan dennes barn skulle ha lättare för sig att lära sig samma förmåga. Ture tyckte det hela verkade invecklat. Såg animerade bilder på DNA-strängar som delade sig och slogs samman. Aminosyror och proteiner i alla möjliga färger. Elektriska impulser som pulserade över förgrenade nätverk av nervtrådar. Det påminde om ett fyrverkeri, tänkte han. Fascinerades utan att riktigt förstå. Och vem skulle förklara?

Utanför hördes ljudet av skratt. Grannen och hennes son kom gåendes. Ture räknade på hur lång tid det skulle ta för honom att resa sig, gå ner för trappen och ut till brevlådan. För lång tid. Hade han suttit kvar i köket hade han hunnit. Han lät alltid några reklamblad ligga kvar i brevlådan för att ha en ursäkt att gå ut. Få det att se ut som ett sammanträffande. Men nu gick det inte. Hade han tur skulle kanske någon slänga soporna när han skulle går ner för att äta middag. Var bäst att förbereda ett samtalsämne ifall att. Grannarna hade blivit bättre på att ursäkta sig, eller om det var han själv som hade börjat hänga sig kvar i samtalen allt längre. Han visste inte. Oavsett gällde det att ha ett ämne som verkligen kunde fånga in dem. Kanske de nya rönen som de berättade om på TV? Föreställde sig hur han skulle beskriva dem. Letade efter de rätta orden. Men förstod ju knappt vad det handlade om.

Han svor och bytte kanal. Hörde samtidigt hur dörren hos grannarna stängdes och det tystnade utanför.

Det fårpälsliknande materialet i fåtöljen hade lossnat på vissa ställen och lämnade stora hål som blottade den gula sittdynan inunder. Majoriteten av dagens vakna timmar ägnades i fåtöljen framför tv:n. Planlöst brukade Ture röra sig mellan kanalerna. Såg ett par minuter på ett program innan hade bytte till nästa. Fanns oftast inte något riktigt intressant att titta på. Tecknade amerikanska serier varvades med hollywoodfruar, polisjakter och mäklare i New York. Ett virrvarr av triviala intryck som fick tiden att gå fortare.

Nu gick ett program om familjer i USA som samlade på rabattkuponger där det stora intresset tycktes vara hur stora kap de kunde göra. Ture hade just skannat av de övriga kanalernas utbud utan att fångas av något. Då kunde lika gärna rabattkupongsjägarna få fylla rummet med sin överdrivna iver. Han kände en trötthet komma över honom, fick det allt svårare att hänga med i alla köpen och antal dollar som de sparade på sina kuponger. Han gled in och ut mellan vakenhet och sömn. Lät armarna fall ut längs med sidorna och somnade helt.

Han drömde att han låg på gräset utanför skolan han hade arbetat på som ung. Låg och kisade mot himlen, läste av olika former i molnen, såg hur en byrå förvandlades till ett kattliknande djur, för att sedan åter bli till en oigenkännbart vit massa. Hörde ljuden från elever som sprang ut på rast lite längre bort, några skratt och en fotboll som sparkades mellan barnen. Gräset var mjukt och han drog loss några strån som han rullade mellan fingrarna, försökte känna alla små konturer. Gränserna mellan varje sekund upphörde och tiden blev en våg han lät sig föras med på.

Så dök hon upp där. Ståendes ovanför honom. Hans fru. Hon log mot honom och sträckte ut sin hand.

”Kom.” sa hon.

Han blev varm i kroppen när han såg henne. Han log tillbaka men när han skulle ta hennes hand och resa sig upp, lydde inte kroppen.

”Kom!” sa hon igen.

Men inget hände. Ju mer han försökte röra sig, ju spändare blev kroppen. Molnen på himlen blev allt tjockare. Inga skratt hördes längre och gräset han låg på skar mot hans händer. Det blev mörkare, vinden tilltog.

Så dök även fler personer upp runt om honom; hans pappa i barndomens skimmer, knappt äldre än honom själv, vänner från realskolan, kollegor, däribland Evert. Alla sträckte ut sina händer mot honom.

”Kom!” ropade de rytmiskt. Fortare och mer aggressivt.

Paniken spred sig i kroppen. Han andades snabbare. Kroppen låg utsträckt och musklerna var spända. Huvudet reste sig en aning från marken. Svettdroppar rann längs med hans kinder. Pupillerna vidgades. Vädret hade nu övergått i storm; sylvassa regndroppar skar in i hans ansikte, vinden piskade hans kropp och kylan letade sig in innanför hans hud.

De utsträckta händerna pekade nu istället anklagande mot honom. Längst framme stod hans fru och ledde gruppen. Hennes leende hade förvridits, fått något hånfullt över sig. Ture var skräckslagen.

Så tystnade allting; den kraftiga vinden, ljudet från regndropparna som slog mot hans kropp och skriken. Gruppen tittade på honom utforskande, likt rovdjur som iakttar ett skadat byte som förgäves försöker fly. Lade sina huvuden på sned och lyssnade till hans snabba andetag. Sög törstigt åt sig skräcken. Ett tyst väsande skratt fyllde ut tomrummet och växte i styrka. Hans fru gav honom en äcklad blick, innan hon vände honom ryggen och gick därifrån. Ture såg skepnaderna försvinna bortåt, bli till små skuggor för att sedan upplösas av mörkret. Själv låg han kvar i det kalla gräset. Kände hur han kunde röra på kroppen igen, men gjorde ingen ansträngning till att resa sig. Det var försent. Låg kvar och kände torkade tårar klibba mot huden. Tittade ut i det oändliga mörkret. Försökte minnas fruns vänliga leende som mött honom, men kunde bara höra det hånfulla skrattet eka.

Han vaknade till av en duns. Det var fjärrkontrollen som hade fallit till marken. Han böjde sig ner och tog upp den. Darrade på händerna. Ansiktet var blekt och svettdroppar rann längs med tinningen. Mindes varenda scen från drömmen. Förstod att alla försök att skaka av sig bilderna var lönlösa. Att slussen han annars hade varit så noga med att övervaka hade brutits upp och nu stod vidöppen. Han kunde inte göra något annat än att lägga sig platt och möta det som låg gömt därinnanför. Tillräckligt länge hade han kämpat emot. På något sätt kändes det skönt att få släppa taget, även om han visste vad det innebar.

Han tog ett djupt andetag och reste sig. Gjorde inget motstånd utan lät bara kroppen föra honom framåt. Ut i tamburen, till byrån. Öppnade den översta lådan och tog fram ett litet skrin med en nyckel inuti. Förbi toaletten och sovrummet. Mötte sitt ansikte i spegeln som hängde ovanför den låga bokhyllan. Det var ett främmande ansikte han mötte. Smärtan syntes tydligt i konturerna men det fanns inget förvridet i uttrycket, inget som vittnade om några försök att dölja något. Han fortsatte vidare tills han nådde slutet av rummet. Framför honom stod en låst dörr. En dörr som hållits stängd under lång tid. Under de senaste tre åren hade denna dörr utgjort gränsen mellan det förflutna och nutiden; en tunn hinna i hans medvetande som skiljt honom från henne. Men han hade inte haft något val. Det enda sättet att bevara henne hade varit att kapsla in tiden och skapa ett vakuum i vilket hon kunde fortleva. Han visste att så fort han öppnade dörren skulle hinnan spricka och nuets lagar skulle även gälla därinne. Varje dag hade varit en ansträngning att hålla denna bubbla intakt. Men nu orkade han inte längre.

Han vände på nyckeln i sin hand, tittade på dess konturer, kände dess tyngd. Så öppnade han dörren. Det första han möttes av var ett kompakt mörker. Alla persienner var neddragna. När han tände lamporna slog minnet till med en sådan kraft att det kändes som om tiden kollapsade. Under ett tunt lager damm låg det förflutna fullt levande och pulserade sakta. Där på stolen hängde gårdagens kläder noggrant hopvikta; det vita linnet, den gråa koftan med den blåa blomman som spänne och de svarta byxorna. På bordet låg glasögonfodralet öppnat och bredvid en beige kam och hennes parfymflaska. På nattduksbordet stod ett halvfullt glas med vatten och en deckare av Lars Kepler; ett gammalt kvitto som utgjorde ett bokmärke skvallrade om att det bara var några få kapitel kvar att läsa. Sängen var obäddad. Hon hade stigit upp. Men persiennerna var fortfarande neddragna. Vart var hon? Så hörde han dunsen. Kände hur blodet frös till i kroppen. Tittade bort mot fönstret. Ester?

Vissa episoder i en människas liv slår till med en sådan kraft att när vi blickar tillbaka på dem senare i livet kan vi inte urskilja något händelseförlopp. Normalt sett kan vi med kirurgisk noggrannhet stycka upp våra minnen i en rad olika sekvenser, men dessa händelser saknar fast form. Intrycken som ligger insprängda i dem är av sådan kraft att våra sinnen inte lyckas bryta ner dem. De förblir en flytande massa.

Minnesbilderna flöt samman och blixtrade till stötvis i Tures medvetande. De kala sjukhusväggarna på Sankt Göran. Ljudet av sirenerna som närmade sig. De vita läkarrockarna. Doften av hennes parfym. Ambulanspersonalens gula uniformer. De tröstande orden. Hennes kalla händer.

Han hade satt sig på sängkanten. Tårarna rann längs med hans kinder. Det gjorde så ont. Hur kunde en människa bara försvinna? Hur i helvete kunde världen vara så ond? Allt hade ju varit så självklart. De hade varit så självklara. Och sen hade hon bara ryckts undan ur hans liv. Tagits ifrån honom.

”Ester, hör du mig? Var är du?”.

Ingen svarade.

”Jag saknar dig.”

Han bet ihop.

”Hur fan kunde du bara lämna mig? Förstår du inte hur jävla rädd jag är? Snälla du. Det gör så ont.”

Rummets konturer löstes upp genom tårarna.

”Förlåt mig snälla. Jag vet att du funnits här. Men jag har inte vågat höra din röst. Men nu hör jag. Vet att du aldrig lämnade mig.”

Han andades ut. Torkade tårarna och tittade ut över rummet. Kände en lättnad inom sig och styrka som växte sig allt större. Visste vad han behövde göra. Reste sig och gick till sovrummet. Ringde en taxi. Bytte om, tog på sig sin kostym. Rev ut en sida från ett anteckningsblock och började skriva.

När taxin kom hade han satt sig i köket. Han hade tvättat ansiktet och kammat håret. Blommorna hemtjänsten hade haft med sig några dagar tidigare, hade han lindat in i tidningspapper. Utanför hade det mörknat. Ture var tvungen att stanna till när han gick ut för att låta ögonen vänja sig vid mörkret. Han stödde sig mot räcket när han gick ner för trappan och mötte taxichauffören.

”Vart vill du åka?” frågade chauffören honom när han satte sig i bilen. Ture tittade upp och log. För första gången på länge visste han vart han skulle.

”Till Bromma Kyrka. Till min fru.”

***

Solen hade just gått upp och snön som fallit under natten gnistrade. Inramningen gav kyrkogården ett sagolikt intryck. Ett par gick med sitt nyfödda barn i barnvagn på morgonen. Deras andetag bildade stora moln i kylan. De stannade till för att lyssna till morgonens alla ljud. En liten lapp blåste förbi dem. Kvinnan tog upp lappen och läste.

”Till min älskade fru. Minnena av dig får mitt hjärta att slå och ger mig mod att möta ensamheten. Jag glömmer dig aldrig.”

Författare: Ulf Rådberg