Tävlingsbidrag: Monika Chanovian ”Min soulmate”

Kan det vara så, att vänskap är den ultimata formen av kärlek. Till skillnad från familjerelationer, så väljer vi själva våra vänner. En vän kan i vissa avseenden vara viktigare än ens egen familj. Jag tror att många är benägna att skriva under på det.

Är det så att vi kan dela in vänner i olika facktillhörighet. Det är jag helt övertygad om. En bruksvän till exempel, är en vän som vi har användning för. Många av dessa vänskapsband skapas för att vi kan dra nytta av just den bekantskapen. Dessa karriärsvänner blir sällan omtyckta.
En annan typ av vänner är så kallade nöjesvänner. En rolig typ som drar skämt och som vi dras till för att just ha roligt med för en stund. Den tredje varianten är varaktiga vänner. Det som vi i dagligt tal kallar riktiga vänner. Jag anser, att det finns en fjärde variant. Den vill jag kalla för tvillingsjäl. Eller varför inte använda det engelska ordet soulmate.

Vad är det som gör att vissa av oss hittar sin soulmate? Den där vännen som verkar vara en skänk från ovan. Vänner växer verkligen inte på träd. Jag syftar då på riktiga vänner. De flesta av oss har vänner. Även om några av oss inte har så många. Det gör oss inte lyckligare, att ha många vänner. Den där rätta vännen är utan tvekan det som avgör det hela. Min tvillingsjäl heter Sirpa. Våra vägar möttes för ungefär 35 år sedan. Vi blev inte vänner direkt. Rättare sagt mer ytligt bekanta. Det skulle dröja ytterligare drygt 20 år innan vi blev riktiga vänner. Den gemensamma nämnaren var att vi båda två hade haft många tunga år. Med andra ord hade våra liv inte varit ett evigt rosenskimmer. Vi hade på olika sätt lidit helvetes kval. Kanske är det ödet som har ett finger med i spelet. Någon däruppe ville att just dessa två kvinnor skulle mötas och verkligen fastna för varandra.

Hur vet jag då att just Sirpa är min soulmate? Vi träffas inte ständigt och jämt. Det blir på sin höjd varannan vecka eller mer sällan. Ändå händer samma sak när vi träffas. Den där otroliga känslan av äkta glädje och trygghet. Vi lär oss saker av varandra och jag är övertygad om att jag inte skulle vara den jag är idag utan henne. Allt det där som vi skäms för kan vi dela med varandra. Det kan vara både roliga och obekväma saker. Det där som är så svårt att berätta för sin familj kan vi samtala om helt obehindrat. Hon är någon som betraktar mig som sin jämlike. Hon har full respekt för att vi i många olika avseenden lever olika liv. För den skull kommer hon inte med pekpinnar och vill förändra mig.

Vad är det då som skiljer vår relation från andra relationer som jag har med vänner i min närhet? Jag har flera andra vänner som jag lärt känna under min uppväxt eller i samband med arbeten och studier. Jag är övertygad om att svaret är tillit. Sirpa är en vän, som jag kan lita på. Inte någon som går bakom ryggen och skvallrar. En verklig vän som förstår mig. Jag vill gärna visa med ett exempel. För snart fem år sedan träffade jag mitt livs stora kärlek. Det är bara det att han är hälften så gammal som jag är och dessutom muslim. Många av mina så kallade vänner fördömde relationen på olika sätt. Många målade fan på väggen om jag nu får uttrycka mig så. Nu vill jag förtydliga att många av mina kollegor, som jag inte alls umgås med på fritiden, har behandlat mig med oerhörd respekt. Precis som Sirpa gör.
De vänner som ondgjorde sig över relationen har jag väl svårt att lita på om jag ska vara ärlig.
Vad skiljer då Sirpa från dessa vänner? Hon har lyckönskat och gett mig sitt stöd även om hon vet att detta är normbrytande. På ett kärleksfullt sätt har hon talat om att det är en stor utmaning att inleda denna typ av relation. Att det sedan i vår kultur, är helt i sin ordning om mannen varit den äldre är en helt annan femma. Hon gläds med mig när jag har framgång med mitt skrivande. Jag har aldrig känt att hon har minsta udd av avundsjuka.

Därför är jag oerhört stolt att kalla Sirpa för min soulmate. Det är mycket tack vare henne som jag har skinn på näsan och vågar gå min egen väg. En verklig vän som finns när livet går sin gilla gång, men som även finns där när motgångarna känns svåra. Visst borde alla ha en sådan vän, eller hur?