Redaktionens novell: Gravplatsen

Höstmörkret och den susande vinden gav kyrkogården en ödslig uppsyn. Träden som bara för någon månad sedan stått rakryggade i sin präktiga klädnad, såg nu sorgsna och gamla ut. Deras kroppar var hopsjunkna och lövverket som de tidigare burit upp stolt, låg nu under dem, nedtrampat och brunt i färgen. Några enstaka löv syntes fortfarande i de knotiga grenverken, men de var bleka i tonen och för varje dag som gick, minskade de i antal. Med jämna mellanrum slets dessa sista löv obarmhärtigt loss av de isande höstvindarna. Under lagret av de bruna löven, stack de lika färglösa gravstenarna upp som skott och bildade ett panorama i grått. De glansiga ytorna på stenarna där de avlidnas namn stod ingraverat avspeglade den mörka himlen. I vanligt fall blänkte dessa stenar i ljuset, men på kvällen fick de istället en matt ton. Likaså kyrkans gröna koppartak som annars kastade solens strålar omkring sig, stod stilla och mörk.

Långt bort, i kyrkogårdens ända, syntes skimret från en fackla. På närmare håll avtecknade sig konturerna av en person som satt hopsjunken vid en av kyrkogårdens gravstenar. Alldeles stilla satt han med händerna i knät, lutad över en blomkrans och ett porträtt som låg placerat inuti. Andetagen bildade stora moln som reste sig och försvann in i mörkret. I ljuset från facklan gick det att utläsa en äldre mans ansikte. Rynkorna bildade ett mönster som löpte över ansiktet med tjocka fåror i pannan som tunnades ut vid tinningen och sedan förgrenade sig längs med kinden och hakan; käkarna var spända vilket gjorde käkbenets konturer skarpare, ögonen var smala och mellan ögonbrynen syntes två stora rynkor. Blicken var fäst på porträttet. Det visade en ung man som log mot kameran. Ögonen var ljusbruna och håret låg kammat i en sidbena. En blommig skjorta vittnade om att det var sommar då bilden tagits. Bilden var nött i kanterna och hade bleknat med tiden. Ett plakat syntes i bakgrunden och med stora bokstäver stod det: ”Grattis till studenten”.

Mannen lyfte porträttet och strök handen längs med den vita ramen. ”Eh…Hur har du…eller vad fan…” började han och bet sig om läppen. Blicken var fastnålad på porträttet. ”Du vet att jag…” Han svor till igen. ”…jag tänker på dig grabben.” lyckades han få fram. Han knöt sina händer, den tunna huden spändes och blottade blåa ådror syntes längs med handryggen. ”Fan jag såg ju dig aldrig komma…det gick så jäkla fort.” Han blundade och vände bort huvudet. Facklan gav ansiktet en lätt röd ton och tårarna som letade sig nedför kinden skimrade till i ljuset när de lämnade hakan och föll mot rocken för att sedan snabbt sugas in i tyget.  

Han sa inget mer utan satt så, en lång stund, med ögonen slutna och huvudet frånvänt graven tills andetagen återfick sin normala takt och endast en tunn strimma av salt låg kvar på kinderna. Då öppnade han ögonen och släppte ut ett tungt andetag. Lyssnade till ljuden runt omkring sig: det stötvisa knastret från facklan, det tysta tjutet från vinden som borrade sig genom trädgrenarna och slet loss de spröda löven och bilarna på avstånd som lät som suckande mansröster. Han tog in alla intryck, lät medvetandet fånga in varenda skiftning av stunden. Armarna och händerna föll ut längs med sidorna av kroppen, de vita knogarna återfick sin rosa färg och alla de små musklerna i ansiktet, föll, var och en, ner vilket fick munnen att öppnas en aning och ögonbrynen att lägga sig tunga ovanför ögonen.

Han lade tillbaka porträttet och reste sig. Borstade av några löv som fastnat på rocken och gnuggade händerna mot varandra för att få igång blodcirkulationen. Så tittade han ner och mötte de unga ögonen en sista gång. Den här gången vek han inte undan blicken utan tittade rakt in i porträttet. Han sa ingenting, behövde inte säga någonting. Visste att han blivit förlåten.

Författare: Ulf Rådberg

 

 

Redaktionens novell: I huvudet på Kamil Grás

När Kamil Grás vaknade en morgon fann han sig liggande i sängen som människa. Kvällen innan hade Franz Kafkas verk Förvandlingen hållit Kamil på avstånd från sina drömmar ända in på småtimmarna. Historien om en man vid namn Gregor Samsa – vars liv påminde Kamil om sin egen tillvaro till den grad att han inte kunde förmå sig själv att släppa ifrån sig boken – som en morgon vaknar i sin säng förvandlad till en jättelik insekt hade under natten spelats ut i Kamils drömrike med Kamil själv i rollen som Gregor Samsa och i det skede han öppnade sina ögon rös han av lättnad när han fick syn på sin egen kropp.

”Åh, allt var bara en hemsk dröm”, tänkte han och sjönk ner i kudden i takt med att ögonen försvann in i de varma handflatorna han saknat så under natten. Att han kunde använda sig av sina händer, sina människohänder, gjorde honom mer lycklig än han varit på många månader. Andetagen han under natten upplevt som kvävande passerade nu halsen mer melodiskt än de ljud som uppkom från systerns fiolspelande. En ström av harmoni sköljde över Kamils ryggtavla då han återupptäckte tillfredsställelsen i att böja på tårna, upp och ner, fram och tillbaka. Han kisade ut genom fönstret och bländades av det solsken som letat sig fram bland dem avklädda trädtopparna.

Efter en kortare stunds belåtenhet över att vara människa satte sig Kamil Grás upp på sängkanten, sträckte ut armarna åt sidorna så långt han bara kunde, spände knäna och böjde på ryggen och ställde sig upp på sina två ben. Morgnarna hade han för vana att starta med en bottenlös kopp fylld av ogrundad avsky, men denna septemberdag skuttade han fram till dörren i sitt pojkrum där han med hjälp av sina återvunna fingrar förde in nyckeln i låset innan han varsamt vred om. De till vardags hårda och krokiga trappstegen var lätta som moln och det eländiga knarr hans fötter brukat framkalla hade som genomgått en förvandling, för det enda ljud som nu passerade hans öron var en melodi av längtan vilken tonsatts av dem gråsparvar som i ekträdet utanför köksfönstret suktade efter ett hösttecken att ursäkta dem en flykt till varmare klimat.

Efter en utsökt frukost samlade Kamil Grás ihop sina tygprover och begav sig ut mot centralstationen i Prag för ytterligare en av sina många arbetsresor. Det var en rakryggad man som klev på tåget mot Brno men i samma skede som han satte sig ner på den plats han blivit tilldelad inföll sig ett obehag i hans nyss så bekymmersfria kropp. Det var som att han plötsligt slogs av vardagens ofullkomlighet och att han insåg att det scenario han kallade sitt liv skulle komma att målas lika färglöst som igår. När Kamil inledde sin karriär som handelsresande bar han på en optimism vars grund stod att finna i en idé om att varje dag skulle komma att resultera i en ny livserfarenhet. Han hade sett fram emot att uppleva nya platser och nya maträtter. Inte minst hade Kamil ställt in sig på att få skapa relationer med storheter han såg upp till. Det tog dock inte mer än fyra veckor innan den utopi han målat upp för sig hunnit flagna. Arbetssysslorna bestod i monotona dagsturer till småorter vilka han inte ens fick glädjen att avfärda som obestridligt färglösa, detta på grund av den tidspress som drabbade honom vid de tillfällen som inte spenderades längs en tågräls. Några större matupplevelser var det inte heller att tala om då han i sin roll som familjeförsörjare tvingades minimera sina utgifter till den grad att maten han fick i sig knappt kunde anses vara värdigt ett kryp.

Att konstant befinna sig på vägarna bidrog inte heller till någon vidare trygghetskänsla och ibland när Kamil bläddrade i de gratistidningar som delades ut på de olika perrongerna kunde han fullkomligen försvinna i jobbannonserna. Att faktiskt söka ett nytt jobb var dock ingenting som övervägdes. Att riskera att gå sysslolös en period, enbart på grund av att han råkade vantrivas med sitt arbete, vore ett sådant oerhört förhastat och dumdristigt beslut. Då Kamil var ensam i familjen om att ha en fast och stabil inkomst skulle en avskedsansökan inte bara försätta honom själv i knipa utan han skulle sätta hela familjens ekonomiska välmående på spel, något hans far tagit som livsuppgift att påminna honom om. ”I dessa tider bör man vara tacksam över det jobb man har”, kunde han höras skandera bakom morgontidningen, där han låg nergrävd i sin slitna vinröda skinnfåtölj.

Kamil hade även vid flertaliga tillfällen fått detaljerat utsmyckade skräckhistorier berättat för sig om den skam som väntar den som säger upp sig. Denna skam hade inte bara hindrat honom från ett miljöombyte utan även från att sjukanmäla sig under hela den femårsperiod han varit anställd. Ju längre tid som gått desto mer orimligt hade det blivit att stanna hemma, likaså att säga upp sig. ”Om jag var frisk nog att jobba igår är jag också frisk nog att jobba idag”, brukade Kamil motivera sig själv de morgnar hans kropp försökte säga ifrån.

Alla dessa tankar attackerade den unge Kamil Grás med en frenesi så stark att han inte fann andra alternativ än att ge efter för vansinnet och dyka ner i den ström där hans ofiltrerade medvetande färdades utan varken riktning eller fungerande kompass. Det var i den strömmen han påmindes om att det inte enbart var arbetet som plågade honom. Flickan som en gång lurade i honom att han älskade henne hette Katerine. När de träffades i samband med en handelsresa i Liberec för tre år sedan var det hennes svarta lugg som lockade till sig honom. När Kamil kommit tillräckligt nära fångades han av två kolsvarta rundformade diamanter som han i brist på bättre ord kom att beskriva som de vackraste ögon han skådat. De förlovade sig veckan därpå.

Ett år in i romansen började Kamil få det allt svårare för sig att måla upp vilken sorts känslor han hyste för henne. Han fick råd från bekanta om att lyssna till sin inre röst, vilken dränktes i ett hav av röster som alla skrek för full hals i rädsla för att sjunka. Efter en tids tvekan valde han att rådfråga sina föräldrar. De gladdes något enormt över att deras son äntligen funnit en flicka och när han berättade för dem om sina kluvna känslor så valde de att vifta bort det genom att förklara hur stolta de var över honom. Då smicker knappast var vardagsmat hos familjen Grás kan det inte anses konstigt att Kamil tog till sig av lovorden och lät sina handlingar styras därefter. Föräldrarna ville uppenbarligen inte att förhållandet skulle ta slut och vem var han att svika dem personer som försett honom med mat och tak under en hel uppväxt? Dessutom rörde det sig bara om en förälskelse och inte kunde väl det vara för mycket att uthärda. Nej, det vore närmast pinsamt att överge Katerine och därmed svika föräldrarna. Förhållandet fick leva vidare som en gest för den tacksamhet han kände sig skyldig att känna inför dem. Fadern var även snabb med att påpeka för Kamil att han ju nu inte behövde skämmas så förfärligt över att stå ensam. Innan förhållandet hade Kamil inte ägnat en sekund åt att bekymras över sitt ensamlevande men nu fanns det få saker som skrämde honom mer. Tanken på att avsluta förhållandet och gå tillbaka till den ensamma tillvaron kantades nu av en skam han tidigare i livet inte varit medveten om att han behövde känna. Det rörde sig inte om en skam över att lämnas oälskad så mycket som om en rädsla över att aldrig få chansen att älska någon igen. En fruktan över att hon var hans enda chans till tvåsamhet, och att han utan henne var dömd till en evighet av känslomässig likgiltighet. Den enda lösning han såg för att undkomma verkligheten var att iklä sig rollen som förälskad och sedermera agera ut denna roll med en sådan trovärdighet och bravur att han själv så slutligen skulle komma att ta teatern för sanning.

Under den natt som varit hade Kamil Grás försvunnit in i en värld där han fått bära på kroppen av en insekt men på tåget mot Brno började han nu närma sig den verklighet som var att människan Kamil Grás ljugit, både för hans Katerine och för honom själv. En verklighet som försökte tränga sig in genom huden på honom varenda dag och den här gången hade lyckats. Han var som fången i den kropp hon påstått sig älska och nu ville han inget hellre än att bryta sig ut. Kamil brukade ha svårt att förstå sig på den del av honom som tvivlade på idén om att hans främsta syften var att arbeta och att älska. ”Vad annars är det att vara människa”, kunde han fråga sig, ”om inte att försörja sig och skaffa familj?” Men de tankebanor som då höll honom fängslad hade som genomgått en förvandling och vad som börjat ta form i huvudet på Kamil Grás var nu en längtan efter någonting annat. En suktan efter det hösttecken som kungör att förändring inte bara är en möjlighet men också en förutsättning enligt den lag som författats av naturen själv.

”Åh, tänk att åter få vara en insekt, om så bara för en natt”, grubblade Kamil för sig själv när han satt där i sin kupé. ”Det är inte möjligt att förälska sig i något så vedervärdigt. Nej, vore jag en insekt hade det aldrig funnits någon där att strypa en kärleksförklaring ur mig”, tänkte han och såg ut genom fönstret där regnet nyss börjat falla. ”Och dessa ständiga tågresor… till vilken nytta? Alla dessa plikter, all denna skam. Dessa rädslor!” Han sjönk ihop. ”Om jag bara påmint mig om den börda som är att vara människa, då hade jag omfamnat min natt som insekt och utforskat konsten att leva”, tänkte Kamil Grás innan han lutade huvudet mot det regndränkta tågfönstret och fokuserat slöt sina ögon.

Författare: John Gimling

Redaktionens novell: Jag glömmer dig aldrig

Adressboken låg uppslagen på köksbordet. Namn och telefonnummer fyllde sidorna, omsorgsfullt nedskrivna. Avstånden mellan namnen var exakta. Tittade man noga kunde man se hur de först hade skrivits ned i blyerts för att sedan fyllas i med bläck; namnen i blått bläck och numren i rött. Skrivstilen gav ett elegant böljande intryck. Men så bröts mönstret av stora svarta streck i tusch. Bokstäverna och siffrorna gick endast att utläsa om man höll upp boken från sidan. Mer än hälften av alla namn var överstrukna. Det gick inte att finna något av den varsamhet som namnen hade skrivits med. Strecken hade tyckts dragits i en enda snabb rörelse så att de tunnats ut mot slutet.

Telefonen hade ringt just efter det att kvinnan från hemtjänsten hade avslutat sin runda och sagt hej då. Ture satt fortfarande vid köksbordet. Det var en trevlig kvinna, hade han tänkt. Hon hade bara bott i Sverige i tre år men pratade ändå så bra svenska. Och fyra barn hade hon. Tänka sig vad vissa människor kan klara av. Att både orka ta hand om fyra barn, lära sig svenska och sedan skaffa sig ett jobb.

Vem kunde det vara som ringde mitt på dagen? Han reste sig långsamt upp från stolen, hörde hur knäna gav ifrån sig ett knäckande ljud. Fick luta sig mot bordskanten för att hålla balansen.

Jag kommer, jag kommer, sa han.

Han harklade sig innan han tog upp luren.

”Ture Olofsson.”

En kvinnoröst han inte kände igen svarade honom.

”Hej Ture. Lena heter jag. Vi har inte träffats, men jag är Everts dotter.” Det blev tyst i några sekunder. ”Jo, det är så att Evert tyvärr har gått bort. Jag förstod att ni stod varandra nära via jobbet, och tänkte att du ville veta.”

Ture harklade sig och försökte hitta de rätta orden.

”Jag är beklagar. Evert och jag hade inte så mycket kontakt de senaste åren, men han var en fin person.” Ture hörde hur tafatt han lät.

”Begravningen är nästa fredag och kommer hållas i Sjöås kyrka.”

”Jag hoppas jag kommer kunna närvara.” svarade han men visste att han inte skulle gå. Inte för att det var besvärligt att ta sig till Småland, även om han gärna intalade sig att det var anledningen, utan för att han inte klarade av begravningar. Han visste att det skulle väcka gamla minnen. Minnen han inte orkade möta.

Ture beklagade åter en gång innan han lade på. Han slogs av hur avtrubbad hon hade verkat. Han var nog inte den första hon pratade med. Bekant efter bekant hade hon ringt upp tills det hela blivit en automatiserad process där orden inte längre kunde rymma några känslor. Och bra var väl det, hur annars skulle hon orka? Och samtidigt kändes det bättre för honom själv. Då slapp han öppna slussarna. För han visste att vad som låg tillbakatryckt innanför. Skuld. Fyrtio år av impulser som aldrig blev något annat än avbrutna försök, samtal som aldrig blev av.

Han sträckte sig fram mot den översta lådan i byrån. Tog fram tuschpennan och adressboken. Fingrarna rörde sig över de nedskrivna namnen medan han letade. Längst ned på andra sidan hittade han det, Evert Olsson. Han vred loss pennlocket och suckade. Tittade på de andra namnen på sidan. Strecken låg utspridda som stora läkta ärr över pappret. Så strök han över även Everts namn och slog igen boken. Kände hur någonting ville ut inom honom. Men han var van. Reste sig upp, tog stöd mot bordet och gick bort till diskon. En kaffekopp, några glas och en tallrik låg odiskade. Vred om kranen, hällde i lite diskmedel. Han sträckte ut handen i det rinnande vattnet. Kände hur det brände till, men lät den vara kvar. Märkte hur trycket inifrån sakta försvann.

”Såja.” sa han för sig själv när disken var färdig. Han sneglade mot klockan som hängde ovanför dörrposten i köket. Halv tre. Det gällde att skynda sig om han skulle hinna. Han tog käppen som han alltid ställde i glipan mellan kylskåpet och väggen. Han föredrog att ha den där, gömd, istället för att ha den synlig i rummet. Det fanns ingen att gömma den för, bortsett från hemtjänsten såklart, men det gjorde ingenting, de fick ju träffa mycket sjukare människor i deras jobb. Nej, han gömde den för sig själv. Den var en påminnelse om hans svaghet och en antydan om att kroppens nedbrytningsprocess var i acceleration. Bäst att inte låta den synas. En överenskommelse med sig själv, en tillåtelse att få blunda för sitt åldrande, eller åtminstone kisa inför det.

Han greppade tag i käppen, lite på samma sätt som man greppar tag i ett unket föremål. Tittade lite åt sidan och försökte hålla den från sig så långt som möjligt medan han gick upp mot övervåningen. Fick stanna i trappan för att hämta andan. Kände hur pulsen bultade snabbt och syret knappt räckte till. Tittade ner mot vardagsrummet på nedervåningen; såg vedkaminen och traven med ved intill, bokhyllan lite längre bort, bordet mitt i rummet med kristallkronan hängandes ovanför och bakom, chiffonjen i ljust trä. Två ögon mötte honom. Porträttet av en ung kvinnas ansikte. Trots att belysningen var dålig såg han detaljerna framför sig; hennes klara ögon, de röda kinderna, lockarna som hängde ner framför ansiktet och ramade in bilden. Och leendet. Ett sammanbitet leende, men ändå med en subtil inbjudan för den som kunde läsa av henne. Och det kunde han ju, tänkte han. Eller hade kunnat.

Återigen öppnades en glipa i slussarna men han var snabbt där och stängde igen.

”Jaja.” sa han och slog ner blicken, fortsatte upp för trappan trots att han inte hade hämtat andan riktigt än och gick in i gästrummet.

”Nu ska vi se.” sa han medan han slog upp Hemmets Journal som låg på skrivbordet. Letade sig fram till veckans tv-tablå och hittade rätt datum, onsdag den 17/11. Ögnade sig igenom kanalerna lite snabbt och upptäckte att reprisen av Vetenskapens Värld, precis som han hade anat, just hade börjat. Satte sig i fåtöljen som gav ifrån sig ett utdraget knarrande ljud och slog på tv:n. I knät lade han tablån, tillvarons kompass för de närmsta timmarna.

Avsnittet handlade om hur nya rön från minnesforskningen visade hur erfarenheter kunde föras vidare över en generation. Att en person kunde bli väldigt bra på något och hur sedan dennes barn skulle ha lättare för sig att lära sig samma förmåga. Ture tyckte det hela verkade invecklat. Såg animerade bilder på DNA-strängar som delade sig och slogs samman. Aminosyror och proteiner i alla möjliga färger. Elektriska impulser som pulserade över förgrenade nätverk av nervtrådar. Det påminde om ett fyrverkeri, tänkte han. Fascinerades utan att riktigt förstå. Och vem skulle förklara?

Utanför hördes ljudet av skratt. Grannen och hennes son kom gåendes. Ture räknade på hur lång tid det skulle ta för honom att resa sig, gå ner för trappen och ut till brevlådan. För lång tid. Hade han suttit kvar i köket hade han hunnit. Han lät alltid några reklamblad ligga kvar i brevlådan för att ha en ursäkt att gå ut. Få det att se ut som ett sammanträffande. Men nu gick det inte. Hade han tur skulle kanske någon slänga soporna när han skulle går ner för att äta middag. Var bäst att förbereda ett samtalsämne ifall att. Grannarna hade blivit bättre på att ursäkta sig, eller om det var han själv som hade börjat hänga sig kvar i samtalen allt längre. Han visste inte. Oavsett gällde det att ha ett ämne som verkligen kunde fånga in dem. Kanske de nya rönen som de berättade om på TV? Föreställde sig hur han skulle beskriva dem. Letade efter de rätta orden. Men förstod ju knappt vad det handlade om.

Han svor och bytte kanal. Hörde samtidigt hur dörren hos grannarna stängdes och det tystnade utanför.

Det fårpälsliknande materialet i fåtöljen hade lossnat på vissa ställen och lämnade stora hål som blottade den gula sittdynan inunder. Majoriteten av dagens vakna timmar ägnades i fåtöljen framför tv:n. Planlöst brukade Ture röra sig mellan kanalerna. Såg ett par minuter på ett program innan hade bytte till nästa. Fanns oftast inte något riktigt intressant att titta på. Tecknade amerikanska serier varvades med hollywoodfruar, polisjakter och mäklare i New York. Ett virrvarr av triviala intryck som fick tiden att gå fortare.

Nu gick ett program om familjer i USA som samlade på rabattkuponger där det stora intresset tycktes vara hur stora kap de kunde göra. Ture hade just skannat av de övriga kanalernas utbud utan att fångas av något. Då kunde lika gärna rabattkupongsjägarna få fylla rummet med sin överdrivna iver. Han kände en trötthet komma över honom, fick det allt svårare att hänga med i alla köpen och antal dollar som de sparade på sina kuponger. Han gled in och ut mellan vakenhet och sömn. Lät armarna fall ut längs med sidorna och somnade helt.

Han drömde att han låg på gräset utanför skolan han hade arbetat på som ung. Låg och kisade mot himlen, läste av olika former i molnen, såg hur en byrå förvandlades till ett kattliknande djur, för att sedan åter bli till en oigenkännbart vit massa. Hörde ljuden från elever som sprang ut på rast lite längre bort, några skratt och en fotboll som sparkades mellan barnen. Gräset var mjukt och han drog loss några strån som han rullade mellan fingrarna, försökte känna alla små konturer. Gränserna mellan varje sekund upphörde och tiden blev en våg han lät sig föras med på.

Så dök hon upp där. Ståendes ovanför honom. Hans fru. Hon log mot honom och sträckte ut sin hand.

”Kom.” sa hon.

Han blev varm i kroppen när han såg henne. Han log tillbaka men när han skulle ta hennes hand och resa sig upp, lydde inte kroppen.

”Kom!” sa hon igen.

Men inget hände. Ju mer han försökte röra sig, ju spändare blev kroppen. Molnen på himlen blev allt tjockare. Inga skratt hördes längre och gräset han låg på skar mot hans händer. Det blev mörkare, vinden tilltog.

Så dök även fler personer upp runt om honom; hans pappa i barndomens skimmer, knappt äldre än honom själv, vänner från realskolan, kollegor, däribland Evert. Alla sträckte ut sina händer mot honom.

”Kom!” ropade de rytmiskt. Fortare och mer aggressivt.

Paniken spred sig i kroppen. Han andades snabbare. Kroppen låg utsträckt och musklerna var spända. Huvudet reste sig en aning från marken. Svettdroppar rann längs med hans kinder. Pupillerna vidgades. Vädret hade nu övergått i storm; sylvassa regndroppar skar in i hans ansikte, vinden piskade hans kropp och kylan letade sig in innanför hans hud.

De utsträckta händerna pekade nu istället anklagande mot honom. Längst framme stod hans fru och ledde gruppen. Hennes leende hade förvridits, fått något hånfullt över sig. Ture var skräckslagen.

Så tystnade allting; den kraftiga vinden, ljudet från regndropparna som slog mot hans kropp och skriken. Gruppen tittade på honom utforskande, likt rovdjur som iakttar ett skadat byte som förgäves försöker fly. Lade sina huvuden på sned och lyssnade till hans snabba andetag. Sög törstigt åt sig skräcken. Ett tyst väsande skratt fyllde ut tomrummet och växte i styrka. Hans fru gav honom en äcklad blick, innan hon vände honom ryggen och gick därifrån. Ture såg skepnaderna försvinna bortåt, bli till små skuggor för att sedan upplösas av mörkret. Själv låg han kvar i det kalla gräset. Kände hur han kunde röra på kroppen igen, men gjorde ingen ansträngning till att resa sig. Det var försent. Låg kvar och kände torkade tårar klibba mot huden. Tittade ut i det oändliga mörkret. Försökte minnas fruns vänliga leende som mött honom, men kunde bara höra det hånfulla skrattet eka.

Han vaknade till av en duns. Det var fjärrkontrollen som hade fallit till marken. Han böjde sig ner och tog upp den. Darrade på händerna. Ansiktet var blekt och svettdroppar rann längs med tinningen. Mindes varenda scen från drömmen. Förstod att alla försök att skaka av sig bilderna var lönlösa. Att slussen han annars hade varit så noga med att övervaka hade brutits upp och nu stod vidöppen. Han kunde inte göra något annat än att lägga sig platt och möta det som låg gömt därinnanför. Tillräckligt länge hade han kämpat emot. På något sätt kändes det skönt att få släppa taget, även om han visste vad det innebar.

Han tog ett djupt andetag och reste sig. Gjorde inget motstånd utan lät bara kroppen föra honom framåt. Ut i tamburen, till byrån. Öppnade den översta lådan och tog fram ett litet skrin med en nyckel inuti. Förbi toaletten och sovrummet. Mötte sitt ansikte i spegeln som hängde ovanför den låga bokhyllan. Det var ett främmande ansikte han mötte. Smärtan syntes tydligt i konturerna men det fanns inget förvridet i uttrycket, inget som vittnade om några försök att dölja något. Han fortsatte vidare tills han nådde slutet av rummet. Framför honom stod en låst dörr. En dörr som hållits stängd under lång tid. Under de senaste tre åren hade denna dörr utgjort gränsen mellan det förflutna och nutiden; en tunn hinna i hans medvetande som skiljt honom från henne. Men han hade inte haft något val. Det enda sättet att bevara henne hade varit att kapsla in tiden och skapa ett vakuum i vilket hon kunde fortleva. Han visste att så fort han öppnade dörren skulle hinnan spricka och nuets lagar skulle även gälla därinne. Varje dag hade varit en ansträngning att hålla denna bubbla intakt. Men nu orkade han inte längre.

Han vände på nyckeln i sin hand, tittade på dess konturer, kände dess tyngd. Så öppnade han dörren. Det första han möttes av var ett kompakt mörker. Alla persienner var neddragna. När han tände lamporna slog minnet till med en sådan kraft att det kändes som om tiden kollapsade. Under ett tunt lager damm låg det förflutna fullt levande och pulserade sakta. Där på stolen hängde gårdagens kläder noggrant hopvikta; det vita linnet, den gråa koftan med den blåa blomman som spänne och de svarta byxorna. På bordet låg glasögonfodralet öppnat och bredvid en beige kam och hennes parfymflaska. På nattduksbordet stod ett halvfullt glas med vatten och en deckare av Lars Kepler; ett gammalt kvitto som utgjorde ett bokmärke skvallrade om att det bara var några få kapitel kvar att läsa. Sängen var obäddad. Hon hade stigit upp. Men persiennerna var fortfarande neddragna. Vart var hon? Så hörde han dunsen. Kände hur blodet frös till i kroppen. Tittade bort mot fönstret. Ester?

Vissa episoder i en människas liv slår till med en sådan kraft att när vi blickar tillbaka på dem senare i livet kan vi inte urskilja något händelseförlopp. Normalt sett kan vi med kirurgisk noggrannhet stycka upp våra minnen i en rad olika sekvenser, men dessa händelser saknar fast form. Intrycken som ligger insprängda i dem är av sådan kraft att våra sinnen inte lyckas bryta ner dem. De förblir en flytande massa.

Minnesbilderna flöt samman och blixtrade till stötvis i Tures medvetande. De kala sjukhusväggarna på Sankt Göran. Ljudet av sirenerna som närmade sig. De vita läkarrockarna. Doften av hennes parfym. Ambulanspersonalens gula uniformer. De tröstande orden. Hennes kalla händer.

Han hade satt sig på sängkanten. Tårarna rann längs med hans kinder. Det gjorde så ont. Hur kunde en människa bara försvinna? Hur i helvete kunde världen vara så ond? Allt hade ju varit så självklart. De hade varit så självklara. Och sen hade hon bara ryckts undan ur hans liv. Tagits ifrån honom.

”Ester, hör du mig? Var är du?”.

Ingen svarade.

”Jag saknar dig.”

Han bet ihop.

”Hur fan kunde du bara lämna mig? Förstår du inte hur jävla rädd jag är? Snälla du. Det gör så ont.”

Rummets konturer löstes upp genom tårarna.

”Förlåt mig snälla. Jag vet att du funnits här. Men jag har inte vågat höra din röst. Men nu hör jag. Vet att du aldrig lämnade mig.”

Han andades ut. Torkade tårarna och tittade ut över rummet. Kände en lättnad inom sig och styrka som växte sig allt större. Visste vad han behövde göra. Reste sig och gick till sovrummet. Ringde en taxi. Bytte om, tog på sig sin kostym. Rev ut en sida från ett anteckningsblock och började skriva.

När taxin kom hade han satt sig i köket. Han hade tvättat ansiktet och kammat håret. Blommorna hemtjänsten hade haft med sig några dagar tidigare, hade han lindat in i tidningspapper. Utanför hade det mörknat. Ture var tvungen att stanna till när han gick ut för att låta ögonen vänja sig vid mörkret. Han stödde sig mot räcket när han gick ner för trappan och mötte taxichauffören.

”Vart vill du åka?” frågade chauffören honom när han satte sig i bilen. Ture tittade upp och log. För första gången på länge visste han vart han skulle.

”Till Bromma Kyrka. Till min fru.”

***

Solen hade just gått upp och snön som fallit under natten gnistrade. Inramningen gav kyrkogården ett sagolikt intryck. Ett par gick med sitt nyfödda barn i barnvagn på morgonen. Deras andetag bildade stora moln i kylan. De stannade till för att lyssna till morgonens alla ljud. En liten lapp blåste förbi dem. Kvinnan tog upp lappen och läste.

”Till min älskade fru. Minnena av dig får mitt hjärta att slå och ger mig mod att möta ensamheten. Jag glömmer dig aldrig.”

Författare: Ulf Rådberg

 

 

Vardagskrönikören återuppstår som Skrivarklubben

Hej på er alla skriv- och läsglada där ute!

Vi på Vardagskrönikören har haft hemsidan på is under ett längre tag. Men det har inte gjort att vårt sug för det litterära dött ut. Många gånger har tankarna fastnat på hemsidan och vi har känt en lätt sorg över att inte ha kunnat hålla den vid liv. Nu tänker vi göra en försiktig ansats att syresätta den igen. I denna milda nystart har vi också breddat den litterära ramen för att ge det skönlitterära mer plats. Tanken är att vi även vill pryda flödet med välskrivna noveller.

Så hemsidan har därför fått ett nytt namn: Skrivarklubben. Vi är oerhört nyfikna på vad ni tycker om namnbytet och breddningen av hemsidan. Skriv gärna i kommentarsfältet vad ni tycker!

Till en början kommer vi att försöka publicera någon egenskriven novell eller krönika då och då, när inspirationen och tiden tillåter. Vi kommer att avvakta med att styra olika skrivartävlingar men vi gläds över hur uppskattade de var och hoppas att kunna ha med ett par tävlingar i framtiden.

För alla er som bubblar av skrivlust, så kommer vi att fortsätta att publicera gästnoveller och -krönikor. Så det är bara att skriva på och skicka in era texter till oss! Vi har kvar vår gamla e-postadress V.kronikoren@gmail.com dit ni kan skicka era texter eller kontakta oss.

Vi hoppas ni är lika glada som vi är över att hemsidans puls har börjat slå igen.

Allt gott,

Skrivarklubben

Vinnaren av mars skrivartävling: Jenny Asplund ”Vårsolens begärlighet”

När jag sitter där på bänken som står längs med väggen blundar jag, och ser det lysande röda på insidan av mina ögonlock. Jag andas in – och ut. Jag hade tidigare tagit på mig jackan då solen gått i moln, men nu gassar den på igen. Det blir som att jag zoomar ut, och allt det som hörs som enskilda ljud, flyter ihop och blir till en matta av enhetligt sorl. Skulle jag anstränga mig lite skulle jag säkert höra vad de säger, men inte nu. Inte denna stund. Med handen kvar runt kaffekoppen är det en simpel manöver att, med ögonen fortfarande stängda, föra den till munnen och ta en sipp. Smakerna, den djupa espresson och den mjukt skummade mjölken, flätas samman till en homogen enhet som jag gladeligen sväljer ner. Jag känner hur mina kinder börjar kännas varma – för första gången på ett halvår. Jag kan nästan fysiskt märka hur min nivå med D-vitamin sakta men säkert börja stiga. Som en bränsletank som varit kruttorr över vinter, men där mätaren nu börjar röra sig. Jag andas in – och ut.

När jag öppnar ögonen för att ta av mig jackan, är det en ljus fläck, som en rest av solen, som följer med min blick. Jag måste blinka till några gånger för att den ska försvinna. Då jag sedan tittar runt mig ser jag alla solglasögonklädda människor som ler och pratar. Jag kan inte låta bli att skratta till då jag tänker på oss skandinaver, och hur vi liksom kryper ut ur våra skal så fort den första vårsolen tittar fram. Jag knölar av mig jackan och sätter mig tillrätta igen. Huvudet bak, ögonen stängda. Alla akuta måsten är bockade, ingenting som tynger. Jag tänker på lycka. Vågar jag säga att jag är lycklig nu?

Det finns knappast något som är så individuellt som känslan av lycka. Troligtvis för att det är precis det – en känsla. Ingen annan kan ha exakt den lyckokänslan som just du har. Den kan komma från ett visst väder, från att man är tillsammans med någon eller kanske bara från något speciellt man precis ätit. Lyckokänslan kan komma från något man gjort, gör, eller kommer göra. När du sedan väl gör det du sett fram emot, kanske du inte alls känner samma euforiska känsla längre. Det man tidigare trodde skulle göra en lycklig, kanske inte blev så fantastiskt, och något som man tidigare blivit lycklig av kanske tappat sin charm ju mer man gjort det.

Måhända det är så, att lyckan är en bristvara, och just därför är den så eftersträvansvärd. När jag tänker tillbaka på min barndom, kan jag konstatera att jag i de allra flesta fall skulle definiera mig som ett lyckligt barn. Jag antar att referensramen är så begränsad i den unga åldern, och det gör att även de små detaljerna upplevs som mer härliga och lyckliga än vad de skulle göra idag. Men om vi konstant skulle göra saker, eller vara i miljöer som gjorde oss lyckliga, tror jag att lyckokänslan skulle mattas av med tiden. Det krävs alltså tillfällen när lyckan inte är fullt så närvarande, för att man sedan ska kunna känna genuin lycka.

Jag tittar runt mig för att se om jag känner igen någon, men hittar inga bekanta ansikten och jag stänger ögonen igen. Vårsolen – den som återvänder år efter år, men som varje gång är lika eftertraktad. Jag blundar och lutar mig bakåt med huvudet mot väggen. Jag andas in – och ut. Jag är lycklig.

Tävlingsbidrag: Anna Bowall ”Ja må du leva”

Ingen vet vad tindrande ögon är på riktigt om man inte någon gång själv har haft de. Hur man själv känner sin egen blick bränna igenom sten, glittra som solskimret när de reflekteras i vattnet. När alla känslor svämmar över på en och samma gång. När du får träffa din familj efter en lång tid, när U21-truppen i fotboll vinner VM eller när din partner ler. När du dansar som det vore din sista dag i livet ensam i köket, när du sjunger din favoritlåt i duschen eller umgås med människor som uppskattar dig lika mycket som du uppskattar dom. Men även när det är extrapris på naturgodis, när Jojo Moyes släppte en novellsamling eller är netflix har tagit in en bra serie!

Lycka finns i så många olika former och alla kan hitta den, ibland behöver du inte ens leta. för den bästa lyckan kommer naturligt! Det behöver inte bara vara något som får dig att skratta, det kan också vara något som gör dig stolt eller får dig att känna dig älskad. Så det finns verkligen inget som kan slå den känslan! Det är som champagne, poppers och fyrverkerier i magen på en och samma gång som rusar ändå ut i fingertopparna! Det känns som Pharrell Williams “Happy”

För mig kan det kännas som ett sug att vilja göra något galet, ut på äventyr, gärna ta med mig hela världen. För visst finns det perioder när man är nere på botten, samtidigt som man ser samhällen och liv falla sönder ute i media. Men tack vare lyckans kraft orkar man fortsätta och det får mig att vilja ta varenda människa i hand som vandrar på denna jord och dansa i regnet. Som Jennifer Lopez, Claudia Leitte och Pitbull’s “We Are One”.

Absolut kommer det finnas människor runt omkring dig som vill att du ska sitta ner och var tyst. Men, du! Lyssna inte. Sjung lite högre så att dom där bak verkligen hör! För på samma sätt som ett ruttet äpple får de andra äpplena i samma korg att ruttna, får din lycka andra att le! Gör din grej! Släpp sociala medier, gilla-markeringar, ideal och hat! Vi alla kan var solsystemets centrum, det är bara att resa sig upp och glänsa. för det kan vi alla! Som Ceelo Green’s “F**k You”

Vad gör dig glad? Är de när du får ligga hemma ensam eller med någon, kolla på film, ta ett glas, lyssna på musik eller kanske laga mat tillsammans? Härligt! Men det är precis lika okej att ta sig ut till en klubb vid klockan elva och släppa vardagen. Sluta ögonen och låta rytmen sjunka in, släppa loss och vilja stanna tiden. Skratta tills magen värker, dansa till natten blir dag, drinkarna taket och inte bry sig om vakterna kör ut dig långt efter stängning. Det är okej. All lycka är rätt på alla sätt och vis! Som Rihannas “Don’t Stop The Music”

För mig är lycka mina två hundar, min familj, hästarna och mitt livs kärlek. Men på de, även allt ovanstående! För som jag sagt, finns lycka i så många former. Som sodastreamad kärlek! Att kunna bli eskorterad på finmiddag med samma person man kan brottas med hemma på vardagsrumsgolvet så att man byter både näsa och revben med är också lycka, för mig. Men visst, mellan alla dessa rus finns det falluckor, dock finns det alltid en väg upp. För vi behöver kontraster, stjärnor behöver mörker för att lysa! Livet är en musikal och först ut är Darins “Ja må du leva”.